I den tid som vi lever i kan man tänka att allt är svart. Så erbarmligt otröstligt, svart och grått. Invektiven skulle kunna hagla, men då är det viktigt att tänka på att det finns tider som också varit gråa eller rent av svarta. Det finns alltid ett ljus i tunneln och ofta leds det av individer som kanske inte då får uppskattning, men som man i historiens ljus inser vilken storhet de besatte.

Barbro Westerholm (1933–2023) är en sådan. Den lärda läkaren, tänkaren och humanisten. Om henne har denna tidning tidigare skrivit men idag finns det en chans att uppmärksamma henne ytterligare. Den 19 oktober 1979 gick hennes beslut igenom om att avskaffa homosexualitet som en sjukdom. Tänk ändå vilket konstigt och tråkigt land Sverige var för nästan 50 år sedan. Att älska någon av samma kön var en sjukdom i paritet med pedofili. En onaturlig störning eller haram för att anamma radikal islamism. Många känner till historien: Det var en massiv kampanj där man bland annat ockuperade Socialstyrelsen och folk ringde och sjukanmälde sig med motiveringen att ”man kände sig lite homosexuell”. Roligt, artigt och på många sätt väldigt svenskt. Vi ska inte vara den nation där man ockuperar gator och torg, kastar sten mot polisen och skriker. Istället ska vi ha de där underfundiga kampanjerna där man hittar det roliga i argumenten. En sorts global och intressant proteströrelse.

Numera är det nästan svårt att föreställa sig den tiden då det fanns ett samhälle där man gjorde skillnad på Jonas och Mark eller David och Johanna (de sistnämnda är jag och min fru). Men så var det och man bör önska att denna tid aldrig kommer tillbaka. När homosexuella och lesbiska fick smyga med sin kärlek och ibland till och med begravas i samma gravar med argument som att det då inte fanns ”ståndsmässiga vilorum”. Alternativt hävda att fattigdomen var det drivande för att de bodde tillsammans när det handlade om kärleken.

Barbro Westerholm är inte längre med oss och det är en sorg för den officiella svenska debatten. Men hon har lämnat spår i det att vi alltid ska utvärdera, fundera och våga förändra. Vi bör hysa en rejäl tacksamhet när det gäller hennes gärning. Hon var den som fick svensk offentlighet att fundera över dessa stora och intressanta frågor. Varvid hon lyckades att få ned det till den simpla frågan att älska någon av samma kön inte är en sjukdom. Tvärtom.

Idag fyller Westerholms beslut 44 år och detta är värdigt att uppmärksamma. Ge varandra en kram. Om man har tur ge din älskade en kram. Om man har ännu mer tur ät en god middag tillsammans.

Störst av allt är kärleken.