Årets norska nationaldag är viktigare än på länge. Nu betyder bunader, flaggviftande och allmän glädje mer än att man ”elskar dette landet”, eftersom Norge och hela västvärlden befinner sig i det allvarligaste säkerhetsläget sedan åtminstone den tid då kalla kriget var som kallast. Visserligen är 17 maj en frustande härligt nationalistisk högtid, men till skillnad från 4 och 14 juli (USA:s respektive Frankrikes nationaldag) handlar det inte om militärparader och storstilade tal. Norges nationaldag är barnens högtid. Nästa generation, oavsett om de kommer från en invandrartät förort eller tillhör kungafamiljen, ska inse att Norge är deras land och att de tillsammans skapar framtiden. Genom att vara fast förankrat i sin historia kan man navigera sig in i framtiden. En tanke som kan låta lite väl storstilad, men är ett exempel på en klok och inkluderande nationalism som Sverige skulle kunna lära sig mycket av.

Norges nordligaste utpost är ögruppen Svalbard i Arktis, med Spetsbergen som största ö. Namnet Svalbard kan grovt översättas som ”kall kant” och gör skäl för detta. Klimatet är kallt, faunan fascinerande och länge var det mest känt för isbjörnar på gatorna, valfiske och en turistmagnet. Spetsbergstraktaten undertecknades 1920 vilket gjorde det till norskt territorium, men också till en demilitariserad zon, och medborgare från de länder som undertecknat har rätt att bedriva näringsverksamhet på öarna. Ett av dessa länder var Sovjetunionen och efter dess sönderfall har ryssar rätt att leva och arbeta på ögruppen.

Det är därför som ögruppens näst största samhälle är Barentsburg, som främst bebos av ryska gruvarbetare. I norska Longyearbyen finns det främst samhällsservice och ögruppens enda flygplats, och dess styre har haft huvudvärk inför detta års 17 maj. Efter två år av pandemi ville man inte vara sämre än fastlandet och hade tänkt fira nationaldagen med sedvanlig glädje och fest. Men sedan kom kriget i Ukraina emellan och eftersom grannorten främst bebos av ryssar har det pågått en debatt om dessa skulle bjudas in. Relationerna mellan Norge och Ryssland är allt annat än goda, något som inte minst har visat sig genom att en stor grupp norska diplomater har utvisats ur landet. Till detta ska läggas att Jens Stoltenbergs resoluta agerande inte riktigt har gjort Vladimir Putin glad.

Skulle man därför enbart bjuda in icke-ryssar och bryta den praxis man har haft sedan 1920-talet? Det är självklart om magreaktionen skulle vara en sådan men styret i Longyearbyen valde en väg som skapat kritik men om man tänker på det är det både klokt och en spark i magen på Putins Ryssland. Firandet kommer att gå till som vanligt, men inga vuxna eller den ryske konsuln i Barentsburg kommer att bjudas in, däremot barnen. Ändå infaller sig en rimlig fråga om detta är att legitimera Ryssland?

Svaret är nej. Det är snarare att våga visa barn hur ett demokratiskt och fredligt land firar sin nationaldag. Att visa att nationalism inte behöver vara krig, hat och uppbröstande utan snarare glädje, gemenskap och insikt att det kan hjälpa till att bygga en bättre framtid. Longyearbyen är helt enkelt mer demokratisk och därför bättre än Putins Ryssland. Frihet trumfar alltid tyranni.

Glad 17 maj!