Häromdagen hjälpte jag till att rensa ett vindsförråd och där fanns det ett antal ”gamla böcker”. Gamla är ett avsiktligt ordval för det var just äldre böcker och några av dessa inbundna i läder. Den snälla ägaren till vindsförrådet hade inte hjärta att slänga dessa och erbjöd därför undertecknad att gå igenom beståndet för att se om det fanns något som jag gillade.

Det slutade med att jag knep en pocketupplaga av Carina Burmans mästerliga roman om Johan Henric Kellgren (1751–1795) med titeln Min salig bror Jean Hendrich. Orsaken handlar dock inte om det bibliofila värdet utan bottnade i att det vore kul att läsa om den. Alla böcker och all konst har kanske inte ett värde även om affektionen är stor hos den som har ägt dessa verk.

Frågan är intressant då det finns en god gen hos dem som älskar litteratur eller konst, som säger att man inte ska slänga vare sig böcker eller tavlor. Det som har ägts hos en familj ska stanna kvar och gärna med myten om att det nog egentligen är en dyrare investering. Det senare är ett arv från 1980-talet då konst- och boksamlare lika gärna kunde vara finansmän som kulturälskare.

Namn som Fredrik Roos, Carl-Eric Björkegren och Percy Barnevik poppar upp i huvudet. Men skillnaden på dessa och ”gamla arvegods” var att de köpte för dyra pengar och på många sätt betraktade det inköpta som investeringar. Oavsett om det var Nils von Dardels Den Döende Dandyn eller förstaupplagan av Heliga Birgittas uppenbarelser. Det var inte ett ärvt exemplar av Carl Grimbergs Svenska folkens underbara öden alternativt Selma Lagerlöfs samlade verk. Bägge dessa är verk som finns i många svenska hem.

Anledningen till att detta är intressant handlar om Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi. Han hade tydligen på ålderns höst investerat i en stor konstsamling, men helt utan tanke på kvalitet.

Orsaken till dessa tusentals tavlor var att ”Silvio” tydligen var vaken på natten och budade på ett stort antal TV-auktioner. Krasst handlade det inte om någonting utav värde och familjen tycker bara att tavlorna kostar pengar.

En konstvetare som dessutom var vän till Berlusconi har sagt att det är bara ett fåtal verk som har ett konstnärligt värde och att resten av dessa lika gärna går att elda för kråkorna. Om detta kan man ha åsikter och dussinargument som att man inte ska bränna konst och böcker. Med tårar i ögonen kan man säga detta. Faktum kvarstår dock att all konst och litteratur inte är värdefull.

Själv har jag numera förlåtit mina föräldrar att de slängde just Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden. De går att låna på bibliotek och vill man äga dessa kan de köpas för en liten slant i närmsta antikvariat. Affektionsvärde är en annan sak än det penningstinna och herr Berlusconi kanske inte hade ett sinne för konst, men väl för affärer.