Idag är det den 30 november och många tidningar kommer att skriva om 1990-talets skinskallekravaller. Det är ett bekvämt ämne speciellt om man vill positionera sig gentemot Sverigedemokraterna. Men att tröska skinnskallar är att göra det lätt för sig. Speciellt om man vill göra ett seriöst försök att analysera myten om Karl XII. På årsdagen av att den historiska personen 1718 föll offer för en fiendekula utanför Fredrikstens fästning i Norge.

Läs även: Äntligen dräper vi en myt

Vår siste krigarkung Karl XII (1682–1718) har fascinerat och förskräckt sedan han levde. Redan 1731 skrev Voltaire en biografi över honom och han blev nästan en europeisk superkändis. Vid hundraårsjubileet av Fredriksten publicerades Esaias Tegnérs dikt ”Kung Karl den unge hjälte” som oräkneliga studenter i Uppsala och Lund har citerat och även sjungit efter tonsättning av Carl Otto Westermark. De berömda inledningsorden kan de flesta som har ett intresse för svensk historia:

Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”

Efter den storvulna nationalismen blev han dock en symbol för hur dåligt det kan gå med en kung med storhetsvansinne: Karl XII:s tjurskallighet bidrog till att hundratusentals svenskar dog i blod och armod. En pursvensk krigsförbrytare som borde skjutsats i väg till Haag och där fått ruttna på livstid. Den sidan av Karl XII-tolkningen fick något av en kulmen med Ernst Brunners roman Carolus Rex från 2005, som i sin tur var en reaktion på den Karl XII-vurm som skinnskallerörelsen etablerade i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Men det finns en tredje tolkning av Karl XII. Som svar på att han blev rasismens skyddsbanér framhävdes att han tog kåldolmarna till Sverige, vilket inte stämmer, och hade en nära allians med den turkiske sultanen.

Som man kan läsa av var och en av dessa tolkningar är Karl XII någon man kan projicera de flesta åsikterna på. Men det finns fler inom den kategorin: Vi har exempelvis Gustav III som beroende på vem du frågar ömsom är kulturkung och ömsom tyrann. Eller för den delen Olof Palme. Det finns få socialdemokrater som inte måste fästa upp sitt arv på ”Olof”, alternativt drömma om vad som hade hänt om vår dåvarande statsminister inte hade gått på bio den där februarikvällen 1986. Ungefär som när en del historiker gillar att spekulera kring vad som hade hänt om Karl XII hade slutit fred med tsar Peter efter segern vid Narva år 1700.

Kontrafaktisk historieskrivning är en intressant tankeövning men svaret är att ingen vet. Om fred hade slutits år 1700 kanske det hade blivit ett nytt krig, om Gustav III inte gått på operan 1792 hade han kanske mördats senare och om Palme stannat hemma 1986 hade han kanske förlorat valet 1988 och därefter avgått som partiledare. Men det är roligt för drömmare att spekulera och det visar att vi liksom andra länder har våra nationella myter och mytomspunna figurer. På många sätt är minnet av ”Kalle dussin” vår första riktiga urmyt och myter innehåller ofta korn av sanning. Därför är det passande att avsluta med ytterligare några strofer ur Tegnérs dikt:

Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.