Så var vi där igen. Astrid Lindgrens berättelse om barnen i Bullerbyn figurerar i den politiska diskussionen. Det är som en repig grammofonskiva: Ena sidan omfamnar den och den andra raljerar. Hö, hö, inte vill man leva på 1920-talet och dessutom har det aldrig funnits. Dumma Sverigedemokrater, och därefter ridå. En berättelse som vi har hört många gånger och som därför inte borde vara värd att kommentera. Om det inte vore så att den innehåller korn av sanning.

Till att börja med handlar det om det medvetna missförståndet att de som längtar till ett annat Sverige skulle ta Bullerbyn som en sanning. Det är banne mig en saga som har utvecklats till en metaforisk bild. Sådant har funnits i politiken sedan antikens Grekland, men det är tydligen helt fel att använda om man är kritisk till exempelvis gängskjutningar. Däremot är det helt acceptabelt att i tid och otid beskriva högskattelandet Sverige som nyliberalismens paradis eller för den delen att som, sedermera utrikesminister, Margot Wallström i valrörelsen 2014 hävda att en borgerlig regering begått väpnat rån mot Sverige.

Diskussionen kokar ner till den så kallade Sverigebilden och den har alltid omgivits av ett visst mått av nostalgi. Därför har internationella medier använt bilden av just Bullerbyn för att kontrastera det med gängkrig. I det Sverigeälskande landet Tyskland har dessutom Astrid Lindgrenliknande bilder nästan alltid förekommit för att visa vad som är bra med Sverige. Den tyska långkörarserien om Inga Lindström är just ett sådant exempel. Där är alla blonda och blåögda och det skildras betydligt mer av sörmländsk landsbygd än betongförorter. Om detta skulle jag kunna berätta ännu mer då jag för ett tiotal år sedan kontrakterades för att vara statist, men klipptes bort då jag inte såg traditionellt svensk ut. En händelse jag själv tycker är rolig för det visar på stereotypa bilder av Sverige.

Den tyske poeten Hans Magnus Enzensberger som dog i julas var även han mästare på att skildra vad han tyckte var det stereotypa Sverige. Han landade i att det var de uppländska bruken som var prototypen för välfärdsstaten och även om det inte riktigt stämde så hade han flera poänger. Ett homogent samhälle där alla kände alla och man var tvungen att samarbeta för att klara mat för dagen. Detta samhälle finns inte längre vilket bland annat Janne Josefsson konstaterade i torsdagens DN.

Kärnfrågan när det gäller Bullerbydiskussionen gäller om det var bättre förr? Ingen och då menar jag ingen tycker att allt var bättre förr. Däremot fanns det vissa saker som var bättre som exempelvis det faktum att de flesta kunde kommunicera med varandra och hade gemensamma referenspunkter. Dessutom finns det grader i helvetet när man exempelvis diskuterar kriminalitet. Sällan hamnade tonåringar i korseld vid gänguppgörelser och kriminella tenderade att skjuta just kriminella. Därför ska man akta sig för att förlöjliga dem som tycker att samhället har förändrats i en negativ riktning. Faran med nostalgi är nämligen att den finns där av en anledning.

Läs även: Länge leve Sabaton