Under andra världskriget fick den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874–1965) ett förslag om att sänka kulturbudgeten och han svarade något i stil med, fritt översatt, ”men vad fan slåss vi då för?”. Detta kan förvisso vara en skröna och ”Winston” gillade skrönor. Dessutom gärna om honom själv om han framstod i god dager, vilket gudarna ska veta att han inte alltid gjorde. Men ”vad fan slåss vi då för” eller på engelska ”what the hell are we fighting for?” sätter fingret på en känsla av nationell kultur och samhörighet. En värdig nation har en kultur samt en vettig kulturpolitik där man betonar banden med både det förflutna och framtiden.

Det var därför som det nästintill kändes befriande att dokusåpan Nationalmuseum om Rembrandts målning ”Batavernas trohetsed” kanske kommer till en lösning. För den som inte är konstvetare kan det vara lägligt med en kort sammanfattning: Den världsberömda 1600-talsmålningen kom på 1700-talet till Sverige och har sedan mitten av 1800-talet hängt på Nationalmuseum i Stockholm. Den har varit ett lån från Konstakademin. Men efter att akademien har förläst sig på diverse räknenissar – uttryck snott från Jan Guillou – vill man nu kräva 400 000 om året i hyra för denna. Argumentet är någonting i stil med att man ska vara ”marknadsmässig” vilket i sig är skrattretande. Det är inte Roffes Bil och Mekaniska verkstad man talar om utan ett av Sveriges främsta museer. Alternativt finns det fog för påståendet att det är ett av världens främsta konstmuseum då vi inte har plundrats utan plundrade andra. Inte heller blev vi bombade under andra världskriget.

Nationalmuseum har dock inte råd att betala denna hyra och går ekonomiskt på knäna. Det sistnämnda beror på att det tidigare nämnda erbarmliga nasartänket har letat sig in hos Statens Fastighetsverk som tycker att månghundraåriga museer ska betala ”marknadsmässiga hyror”. Det hade som sagt varit ett relevant argument om det hade rört sig om ett privat företag men det handlar om kulturarv. Inte heller lär Metropolitan, Louvren alternativt British Museum lida under denna förbannelse. De äger nämligen sina fastigheter. Slutet på denna tragiska händelse hade kunnat vara att ”Batavernas trohetsed” återvänder till Holland och lämnar det hem man har haft sedan 1700-talet. Men ibland kan det sluta lyckligt.

För några dagar sedan bordlade Konstakademin beslutet att prångla ut tavlan till Holland och som räddaren i nöden stiger Zornmuseet i Mora in och erbjuder sig att härbärgera den. Museidirektör Johan Cederlund skräder inte orden. Han menar att Anders Zorn hade velat samma sak, då Zorn älskade Rembrandt och att museet får ”gräva i fickorna” eftersom tavlan ska stanna hemma. Inte minst för att ”Sveriges anseende som kulturnation” står på spel. Det är ord från en verklig museiman.

Visserligen är Cederlund utbildad i Lund och uppvuxen i Gävleborg, men han bor i Mora vilket är ett krav för den som är chef för Zornmuseet. Precis som i andra skeenden i svensk historia krävs en dalkarl, om än inflyttad, för att bringa ordning när stockholmarna ställer till det.

Trevlig helg.