År 1622 donerade riksrådet Johan Skytte (1577-1645) pengar till en professur i statsvetenskap och vältalighet vid Uppsala universitet som fortfarande i all önsklig välmåga bedriver undervisning och forskning. På många sätt var Johan Skytte unik. Han föddes som borgarsonen Johan Bengtsson i Nyköping och rekryterades på grund av sin intelligens av hertig Karl (1550–1611) som blev kung Karl IX, i syftet att undervisa hans son Gustav Adolf, som vi idag känner som Gustav II Adolf.

På hertigens bekostnad studerade Skytte vid en rad tyska universitet och kom att fokusera på för den tiden ovanliga ämnen som matematik, teknik och språk. Det är inte alltid lätt att komma ihåg, men Sverige och Europa befann sig mitt i reformationens efterdyningar, något som under Skyttes levnad skulle få drastiska konsekvenser inte minst i form av Trettioåriga krigets utbrott. Båda sidor var milt uttryckt fundamentalistiska och i Sverige ville man helst att vårt enda universitet, Uppsala, endast skulle utbilda präster.

När Skytte hade fullgjort sin lärargärning och Gustav Adolf blivit kung arbetade han med en rad olika uppgifter inom kungens kansli. Han var bland annat så deprimerad i rollen som dåtida finansminister att han vid ett tillfälle ville säga upp sig och återvända till sin gård Grönsöö utanför Enköping för att där leva som en dåtida Cicero. Kungen gav honom då i stället uppdraget att ta tag i det svenska utbildningssystemet och han tog sig med liv och lust an uppdraget att rusta upp Uppsala, som fört en tynande tillvaro alltsedan reformationen.

Ett nytt och intressant ämne som Skytte hade läst om under sina studier i Tyskland var statskunskap. Alltså hur den goda staten borde organiseras. Till detta ska läggas att han var starkt influerad av den franske filosofen Pierre de la Ramée, som under sitt latinska namn Petrus Ramus hade fått stort inflytande då han betonade nyttan. Detta till skillnad från den tidigare inställningen där man hellre diskuterade tolkningar av tolkningar och då främst gällande Bibeln. Ramus, som han allmänt kallas, var en av våra första nyttofilosofer: Alltså att något ska vara användbart för staten eller den större helheten. Detta tog Johan Skytte med sig hem till Sverige och han var inte heller rädd för att personligen investera i sina visioner.

Uppsala hade inte statskunskap på schemat och det ville Skytte ändra på. Han övertygade Gustav II Adolf om att donera pengar och bidrog själv med ett större belopp till en professur i ”statskunskap och vältalighet”. Det sistnämnda handlade inte om att han ville att alla skulle kunna hålla flådiga tal utan om konsten att på klassiskt vis diskutera ”för och emot” eller ”pro et contra” som den latinska frasen lyder. Men han ville själv ha ett inflytande över verksamheten och därför behövde donatorn eller ”patronus” formellt sett godkänna varje ny professor Skytteanus. Byggnaden som Skytte köpte in till den nya professuren döptes naturligtvis till Skytteanum och titeln på professorn blev ”professor Skytteanus”.

Det skulle kunna gå att skriva hundratals sidor om Johan Skytte och Skytteanums månghundraåriga historia, vilket jag delvis har gjort. Det var där begreppet som folkhemmet myntades och många samhällsreformer. Men det är en helt annan historia. Nu fyller institutionen fyrahundra och Johan Skytte hade varit stolt.

Grattis!