Tack vare entreprenörer som Elon Musk har rymden fått en renässans och det är föga förvånande. Det finns något fascinerande, mytologiskt och nästan sexigt i att titta upp mot himlen och fantisera om vad som finns därute ”in a galaxy far, far away”, för att citera Star Wars. Däremot är rymden inte lika politiskt stekhet som den var under kalla kriget, då USA och Sovjetunionen tävlade om vem som skulle vara först. Kanske inte den bästa hushållningen med skattepengar, men en långsiktig investering som gav mänskligheten ett stort antal landvinningar inom både teknik och vetenskap. Inte minst datorer som krympte och inte längre tog upp hela rum..

Många känner till klassiska astronauter som John Glenn, Neil Armstrong och Buzz Aldrin, som för övrigt härstammar från Värmland, men inte de människor som möjliggjorde att USA faktiskt vann rymdkapplöpningen. Det krävdes minst sagt ett stort antal medarbetare på NASA för att få upp raketerna och det gick inte alltid smärtfritt. Därför är det inte förvånande att ett av NASA:s slagord är ”Ad astra per aspera” (fritt översatt: det är en tuff väg som leder till stjärnorna).

Jämte USA:s armé var den amerikanska rymdmyndigheten bland de första att strunta i de förkastliga segregeringslagarna som var en kvarleva ifrån inbördeskriget. Om du var tillräckligt kompetent spelade din hudfärg ingen roll, men NASA skiljde ut sig ännu mer eftersom de rekryterade även kvinnor till sin programmeringsavdelning och där spelade hudfärgen inte heller någon roll. Könet snarare än hudfärgen var ett större hinder för att de skulle uppmärksammas för sina insatser. Några av de afroamerikanska kvinnorna som skrev koden för både John Glenns färd runt jorden 1962 och senare för Apolloprojektet har skildrats i boken Hidden Figures (Gömda tillgångar) som filmatiserades 2016.

De tre centrala kvinnorna i berättelsen är matematikerna Katharine Johnson (1918–2020), Dorothy Vaughan (1910–2008) och Mary Jackson (1921–2005). Som gemensam nämnare kan sägas att de genom stenhård kompetens och briljans bidrog de till att besegra både rasfördomar och könsbarriärer. Utan dem hade USA inte vunnit rymdkapplöpningen. De var före sin tid men inte ensamma i sin kamp. Tilläggas bör att de uppmärksammades av kompetenta överordnade som hanterade sina egna fördomar. Att ändra åsikt kan vara lika svårt som att vara banbrytande.

Läs även: Konst med pixel och stort samarbete

Om man ska vara pompös skulle detta kunna kallas för en sedelärande berättelse och filmen är stundvis lite väl ”feelgood”, vilket är förståeligt. Det gick ju faktiskt bra och enkom vissa ETC-läsare torde vara sura över att det var jänkarna och inte Sovjetunionen som vann kampen om månen. Johnsons, Vaughans och Jacksons gärningar visar också att jakten på kompetens skapar mångfald, och det hade gått betydligt bättre om man inte hade haft lagstadgad segregering som delstaten Virginia hade på 1960-talet där filmen utspelar sig. NASA hade tagit längre tid på sig för den nödvändiga förändringen om man hade kvoterat och när myndigheten diskriminerade var ju faktiskt Sovjet bättre på sitt arbete.

År 2015 tilldelades den enda överlevande av dessa tre, matematikern Katherine Johnson, frihetsmedaljen, som är USA:s presidents speciella utmärkelse och kan jämföras med serafimerorden. Fyra år senare tilldelades de tillsammans kongressens guldmedalj och NASA har namngett en byggnad efter Katherine Johnson.

Välförtjänta utmärkelser som uppmärksammade att de gjorde mänskligheten bättre, eller för att parafrasera Ad astra per astra: Det är en kompetent väg som leder till framgång.

Filmen Hidden Figures kan ses på Disney+