Det är som en spegel av regissören Staffan Hildebrands övergrepp. Ytterligare en extrafarsa som omhuldades av etablissemanget och var progressiv, men bakom detta dolde sig ett mönster av övergrepp och manipulation. Den här gången handlar det om Göthe Ohlsson, som drev fosterhemmet Eolshäll i Stockholm med stöd av både Röda Korset och Försvarsmakten. Han hyllades, ärades och när han dog beskrevs han som ungdomarnas förkämpe. Men det var så förljuget att det skulle kunna framkalla kräkkänslor hos även den mest motståndskraftige.

Göthe Ohlsson var pedofil och detta framkommer i en stark granskning i Dagens Nyheter. Han gillade unga och sårbara pojkar, precis som Staffan Hildebrand. Dessutom slog han, precis som världens sämste regissör, mynt av den dåvarande ungdomskulten på 1960- och 70-talen. Bra människor tog hand om ”ungdomar på glid” och alla som hade makt applåderade. Vilken fin man som valt bort egna ungar och, trots att det fanns varningstecken, ifrågasatte ingen. Ett scenario som är vanligt bland hyllade auktoriteter.

Det värsta med hela artikeln är inte bara vittnesmålen, utan tystnaden. Mannen, som efter ett övergrepp som tonåring har ändtarmen förstörd och evig ångest, Röda Korset som viftar ifrån sig ansvaret även om nuvarande ledning tycker det är ”för jävligt” och glömmer det faktum att Göthe Ohlsson dömdes för övergrepp mot minderåriga redan på 1950-talet.

Varför vågade ingen ifrågasätta?

På den frågan är mitt svar att ”jag vet inte”. Men troligtvis bottnar det i mentaliteten som fanns i folkhemmets Sverige. Delvis progressivitet och delvis en mördande tystnad. Med frigjordhet kom inte bara sådant som att avskaffa bestraffning av homosexualitet. Det kom även en tillgjord acceptans för pedofili och känslan att man inte ska ha några normer. Om detta har författaren Göran Hägg skrivit väl i boken Välfärdsåren, som kom ut 2005. Progressiviteten hade en avigsida som bottnade i att alla normer slängdes i papperskorgen. Det är däri problemet ligger. Normer är på många sätt viktigt.

Historien om Göthe Ohlsson berättades där bland samhällets utsatta. Däremot blev den med jämna mellanrum ignorerad av människor högre upp på den sociala rangskalan. Men likt ett långkok låg den och puttrade för att sedan kunna serveras publicistiskt. Det tragiska är dock att ingen ställs till svars. Gärningsmannen är död sedan länge och den ansvariga organisationen, Röda Korset, tvår sina händer. Men granskningen är lysande journalistik.

Det är sällan jag numera blir fysiskt illamående av läsning. Men i detta fall blev jag det. Numera vuxna män med trasiga liv i bagaget vittnar om hur det började: En tafsande vidrig man som skulle vara tryggheten i samhället. Det var en stulen barndom som fick livslånga konsekvenser. För att citera det starkaste vittnesmålet om vilka livslånga men Göthe Ohlsson åsamkade:

Jag hade kanske bott ihop med min unge om det inte varit för honom.

Detta får det mest stenhårda hjärtat att gråta.

Förlåt att samhället svek er.