Hjalmar Gullberg (1898–1961) är en av Sveriges främsta poeter. När värmen kommer och det stormar i världen är det en ständig inspiration. Hans dikter ger värme, framtidstro och glädje. Dags att läsa om honom.
Det är vår i luften och med detta brukar komma optimism, i alla fall för den delen av mänskligheten som likt undertecknad nästintill blir vinterdeprimerad. Dagarna blir ljusare och man slipper känslan att det är mörkt när ”man vaknar och mörkt när man lägger sig”. Ett mörker som förvärras när det inte är någon snö och ordet ”svartvinter” som är en otroligt pregnant beskrivning av ett sinnestillstånd. Svenskt vintermörker skapade Ingmar Bergmans tungsinne.
Våren till trots är det inte konstigt om många fortfarande känner tungsinnet. När restriktionerna släppte skulle världen äntligen öppnas men då flåsade tredje världskriget oss i nacken. Ett nödläge ersattes av ett annat och kanske är det så det kommer att vara under överskådlig tid. Om det fanns en universallösning på detta skulle den självklart föreslås i denna text. Men så är inte fallet. Däremot kan man göra som andra tidigare gjort och öppna en god bok eller till och med sträcka sig så långt som att läsa poesi.
I kriser är det alltid läge att återupptäcka poeten Hjalmar Gullberg (1898–1961). Han är en av de främsta svenska diktarna som kombinerar antikens arv med det genuint svenska. På många sätt kan han kallas för dikternas Selma Lagerlöf (1858–1940). Hon tog folkskrönornas Sverige och placerade dem i ett stort europeiskt berättarsammanhang. En Selmaroman skulle ha kunnat vara skriven i ungersk eller turkisk berättartradition även om den handlar om det mystiska och trolska Värmland. Hjalmar Gullberg befinner sig på samma plan men då handlar det om antiken. I dag hade han kunnat dikta något om Homeros på ICA och det hade känts genuint. Det är därför inte heller förvånande att han ersatte Selma Lagerlöf på stol nummer 7 i Svenska Akademien.
I orostider är min favoritdikt den Gullberg skrev 1940 då hans vän Karin Boye valde att avsluta sitt liv. Död Amazon behöver inte återges i sin helhet förutom den sista strofen:
För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.
Några måste tyvärr ”ge livet än” men ondskan vann inte den gången. Det hoppas jag den inte gör denna gång heller och möt våren med Hjalmar Gullberg.
