Den brittiske filosofen Roger Scruton (1944–2020) brukade säga att monarkin är den länk moderniteten har med det förflutna. På många sätt hade han rätt. Fullt utvecklade demokratier behöver också ett visst mått av pompa och ståt. Det är därför många fortfarande föredrar att statschefen ärver sitt ämbete och gärna har plymer, ordnar och uniformer. En av historiens paradoxer är att demokrati och monarki alltid har gått väl ihop. Likaså att man vill att statscheferna ska sitta på sin tron tills döden skiljer dem åt. Men det finns också undantag som bekräftar regeln.

I Nederländerna har monarken abdikerat till förmån för sin efterträdare sedan 1930-talet. Det skulle kunna kallas för en sorts funktionalitetsprincip. När den regerande kungen eller drottningen känner att det inte längre går att fullfölja uppdraget lämnar man över till kronprinsen eller kronprinsessan. Därefter lever man ett glatt pensionärsliv. Möjligtvis har det att göra med den nederländska liberalismen då det fram till nyligen hade varit helt otänkbart att något sådant skulle kunna göras av en annan monark. En kung eller drottning tvingas bort från tronen som Spaniens Juan Carlos eller Storbritanniens Edvard VIII.

Det är ingen underdrift att nyheten slog ned som en bomb på nyårsafton. I alla fall om man är intresserad av de skandinaviska statsskicken. Danmarks drottning Margarethe II, som suttit på tronen sedan 1972, abdikerar till förmån för sin son kronprins Fredrik, som kommer att bli Fredrik X. Att en dansk monark lämnar tronen frivilligt har inte hänt sedan den sinnessjuke Kristian VII (1749–1808) som blev känd för en svensk publik tack vare P. O. Enquists roman Livläkarens besök.

Margarethes beslut är historiskt inte bara för Danmark utan för hela Skandinavien. Hon anförde själv att det handlade om hälsoskäl och det är fullt förståeligt. Det skulle vara ansträngande för en purfrisk 83-åring att vara monark och då kan man betänka en tidigare storrökare som har genomgått en besvärlig ryggoperation. Men det är ändå en händelse som under lång tid kommer att prägla den danska historien.

Frågan som infinner sig är vilken effekt detta kommer att ha på den norska och svenska monarkin. Harald V av Norge har vid det här laget genomgått så pass många cancerbehandlingar att undertecknad har tappat räkningen. Vår egen Carl XVI Gustaf är inte heller purung. Kommer de att ta efter Margarethes exempel? Svaret på detta är ett klassiskt nja med tillägget kanske. Kungen har själv sagt att han fortsätter med sina ämbetsplikter så länge hälsan tillåter. Precis som sin danska kusin så, återigen, kanske. Man ska dock också betänka att statscheferna har tillgång till den bästa läkarvården som kan köpas för pengar. Vår kung kan sitta på tronen i ytterligare femton år. Alternativt få grava hälsoproblem som slutar på Kungliga begravningsplatsen i Solna eller att han avgår av hälsoskäl.

Detta får framtiden utvisa. Margarethes beslut visar dock att hon är den monark som alltid har gått i takt med tiden. Under hela sin regeringsperiod har hon både lyckats fånga upp det moderna och varit länken till det förflutna som utgjort monarkins grundstomme. Förhoppningsvis har hon flera år kvar i livet och kan njuta som en glad pensionär.

Drottningen är högst levande. Länge leve drottningen!