Alexandre Dumas klassiska De tre musketörerna från 1846 förtjänar att läsas om. Det är spänning, kärlek och samhällskritik uti ett. Prova den som vuxen!
De flesta har nog en relation till Athos, Portos, Aramis och D’Artagnan som är de fiktiva franska 1600-tals-musketörer som porträtteras i författaren Alexander Dumas roman med en av lätt insedda skäl missvisande titel, då de var fyra. Dumas mästerverk har många gånger filmatiserats, fått litterära spinn-offs och getts ut gång på gång. Med rätta skulle man kunna säga att boken ingår i vad som skulle kunna vara en kanon för världslitteraturen. Men Dumas var än mer briljant än att ”bara” skriva god litteratur.
Genom att förlägga handlingen till 1600-talet kunde han ta ut svängarna och idka rejäl kritik mot sin tids stela och högborgerliga franska 1800-talssamhälle. Självklart är D’Artagnan en klassklättrare som gör allt för att nå sitt mål. Likaså är den högst fiktive kardinal Richelieu symbolen för den onda och korrumperade franska statsmakten. Men verklighetens Armand-Jean du Plessis de Richelieu (1585–1642) anses med rätta vara en av de främsta statsmän som Frankrike har haft. Han grundade bland annat Franska akademien, som senare stod modell för vår egen, som i dagarna delat ut Nobelpriset i litteratur, och etablerade Frankrike som en av Europas främsta stormakter. För övrigt var han en stor beundrare av sin svenske motpart Axel Oxenstierna och sade en gång: ”Om vi ska sätta alla Europas statsmän i samma båt ska vi ge rodret till kansler Axel”.
Alexandre Dumas roman är en fröjd att läsa. Det är en av de första riktiga spänningsromarna och nästintill filmiskt skriven. Inte undra på att den så pass ofta just har filmatiserats. Och musketörernas slagord ”en för alla, alla för en” har tilltalat miljoner unga pojkar och flickor. Det är också därför som den bör läsas om när man är vuxen, för medan andra klassiska ungdomsalster inte riktigt håller så gör den faktiskt det. Som läsare börjar du känna sympati, blir hänförd, rörd och lite förälskad.
Så roa er under ledigheten. Låt er färdas till det fäktande, flådiga, romantiska, djärva och den totalt ohistoriska bilden av det franska 1600-talet. För det bottnar ju också i att det är en historisk roman och Dumas lånar, klipper och klistrar friskt. Men det är så som det ska vara för problemet med historiska romaner är att de inte hittar på för mycket utan för lite. Som läsare kommer man inte att bli missnöjd. Det finns fog för att påstå att Alexandre Dumas jämte kollegan Victor Hugo tillhör inte bara den franska litteraturhistorien utan är bland de främsta litterära författarna någonsin.
David Lindén
