Sista säsongen av Netflix prestigedrama The Crown har haft premiär och att döma av brittiska recensenter har den drabbats av den klassiska serieförbannelsen. Det har blivit för tråkig, karikatyrartad och fått en ström av kritiker som alla kan säga ”jag minns att det inte var så där”. En förbannelse som drabbar dem som vill dramatisera nutidshistoria. I Sverige handlade det om Den osannolika mördaren om mordet på Olof Palme, då alla över 45 minns var de var den 28 februari 1986. Men när det gäller sista säsongen av The Crown gäller det en publik på ett par hundra miljoner som vet var de var 1997 när de fick veta att prinsessan Diana hade dött i en bilkrasch. Själv satt jag på mina föräldrars altan.

Som tv-serie har The Crown haft många kvaliteter. Det är ett bra drama men ska först och främst betraktas som fiktion. På ett personligt plan tycker jag de första säsongerna var bäst då knappt någon idag har personliga minnen av politiker som Winston Churchill, Harold Wilson eller kapten Townsend. Förhoppningsvis fick det många att googla och lära sig lite mer om brittisk historia. Man kan dessutom tänka sig att drottningen och prins Philip satt och tittade. Den sistnämnde skulle säkert också påpeka fel och brister med ett språk som inte riktigt platsar i en verserad text. Till detta ska läggas att det sägs att prinsessan Anne varit ett stort fan. Kanske kittlar det att se sig själv på vita duken eller så är det ett tecken på hennes känsla för humor och viljan att bjuda på sig själv. Däremot skulle det inte förvåna om kung Charles III inte har velat titta. Han framstår inte i en speciellt god dager även om han i den senaste säsongen gestaltas av den bildsköne Dominic West.

Frågan är dock varför man inte stoppade serien i och med Charles och Dianas skilsmässa och branden på slottet Windsor 1992. Det hade varit ett effektivt sätt att bevara seriens storhet. Att sluta i historien som ändå är närtid. Troligtvis ville man mjölka ut mer om prinsessan Diana och däri ligger misslyckandet. Det är dessutom relativt oetiskt och girigt. Alla vet att ”Lady Di” fortfarande säljer men hon har samtidigt två barn i livet och även om den ene har visat sig vara en bortskämd snorunge borde det finnas ett visst fog för hänsyn. En parallell som kan göras är filmatiseringar av familjen Kennedy. Man skippar ofta JFK:s otrohet eller bara alluderar till den.

En invändning som kan göras är dock att nu handlar det om kungligheter som lever på skattebetalarna. Det stämmer. Men till detta ska läggas dramats kvaliteter. The Crown var när den var som bäst en lätt introduktion till efterkrigstidens Storbritannien. När man ska aspirera på att skildra den nutida historien blir det ett relativt sjaskigt drama där alla som på något sätt kommer ihåg förloppet tycker att det inte håller.

En klassisk tv-seriedöd, och det är synd.