Pandemin blottade det alla visste. Trots utökat coronastöd måste kultur- och idrotts-Sverige förändra sig. På Astrid Lindgrens eller Stenmarks tid fanns varken Spotify eller Youtube.
En nära släkting arbetar med att bekämpa oljeutsläpp. För några år sedan genomgick han säkerhetsträning i en krigszon. Men det var inte som James Bond utan snarare en blandning av sunt förnuft och scouterna. Som att man skulle sätta på sig bilbältet efter att motorn startats, för att om en bomb detonerade när man startade skulle man ha en chans att kasta sig ut. Man borde också köra med varierande hastighet om man trodde sig vara skuggad. Likaså skulle man ta olika vägar till jobbet.
Bland det mer intressanta var att man skulle ha en bunt bomullspinnar, tops, eller tamponger tillhanda. Om man blev skjuten så kunde en blödning stoppas med hjälp av dessa och köpa så pass mycket tid att man kunde ta sig till en sjukvårdare innan man tuppade av. Troligtvis är detta baskunskap för dem med avancerad första hjälpen – eller militär träning. Men tampongliknelsen var det som poppade upp i huvudet när regeringen tillkännagav ytterligare stöd till kultur och idrott. Två sektorer som, försiktigt uttryckt, har fått ta rejäla smällar under pandemin. Men det temporära stödet stoppar lik förbannat inte behovet av en stor och smärtsam strukturförvandling.
Läs även: Coronademonstranter försökte storma parlament
Mentalitetsmässigt lever kultur- och idrotts-Sverige kvar på 1980-talet: Får man en författare att medverka i Babel och en artist i Skavlan kommer det att ”gå jättebra”. Precis som att en idrottsstjärna som får vara med i SVT kommer att generera sponsorer och därmed andra intäkter. Självklart tänker inte alla så, men dessa är sektorer där man i trettio år har talat om vikten av förändring. Först skulle pappersboken försvinna med internet och därefter skulle folkidrotten gå sotdöden till mötes därför att SVT inte hade monopol på sändningar.
Pandemin blottade bristen på dessa insikter. Om vi ska ta kulturen, där undertecknad har en viss insikt, skulle problemen kunna sammanfattas som följande: Att nå ut generar automatiskt inte kronor och ören. Författare, sportstjärnor och kulturutövare är precis som andra artister. Pengarna ligger i att få en personlig upplevelse. Varför tror ni annars att Rolling Stones ständigt turnerar? Kort sagt tjänar man försäljningsmässigt mer på live än på Facebook. Det betyder dock inte att tekniken är fel utan snarare tvärt om.
Läs även: Nya coronaåtgärder: Det här gäller
Det finns institutioner som bör få gå med förlust: En nation har ett kulturarv och det är en annan sak än nya och spännande etablissemang. Oavsett om de är AIK eller Zorngården. Men små uppstickare kan snabbt gå om stora drakar för att man numera inte behöver synas i DN-kultur, Lilla Sportspegeln eller vår tids Måndagsbörsen.
Branschen och inte minst kulturpolitiker måste lära sig detta. Samt att det är smärtsamt att ställa om. Men det finns föga egenvärde i bevarandet för bevarandets skull. Lite tillspetsat kommer Strindberg fortfarande att spelas även om Intima teatern i Stockholm går i graven. Den kanske till och med återuppstår: Se på Shakespeares The Globe i London!
En krönika ska oftast innehålla ett svar på ett problem men denna text får avslutas med ett konstaterande: Självklart är det lovvärt med stöd till sektorer i kris. Men blödningen hejdas enbart temporärt och det är långt ifrån ett tillfrisknande.
Låter det pessimistiskt? Tyvärr är det så. Men å andra sidan: Det finns institutioner vi bryr oss om, men det handlar inte om etablissemang. Ställen kommer alltid vara kvar.