Ett sympatiskt romerskt talesätt lyder, fritt översatt, ”om de döda inget annat än gott”. När någon har avlidit ska man fokusera på det positiva i livsgärningen och inte vad som gick fel. Alternativt kan man anamma svenska public service-metoden ”nu är ju den döde inte här och kan försvara sig”. Därför är det lämpligt att lista det positiva: Per Gahrton, som avled natten till igår, hade många förtjänster. Både politiska sympatisörer och motståndare torde vara överens om att han, rent arbetsmässigt, var en enmansarmé. Att överge dåvarande Folkpartiet för projektet Miljöpartiet, få in dem i riksdagen, åka ut och sedan komma tillbaka är en bedrift som borde rendera ett stort A i ansträngning. Han kunde sin sak, trodde starkt på sitt projekt och rodde det i hamn. Däremot kan man ha åsikter om vad han trodde på och därför kommer kritiken.

En så pass diskussionsglad person som Per Gahrton hade inte heller gillat om hans nekrolog innehöll enbart ros och inget ris. Därför är det hög tid att hedra honom genom att redogöra för hans offentliga gärning: Ett livsverk som kan sammanfattas med att han i princip hade fel om det mesta. Vi kan börja med tiden som ordförande för dåvarande Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) 1969–1971. FPU höll under hans färla på att bli en kommunistisk lydorganistion i paritet med dåtidens vänstersekter. Att han slutligen besegrades av Lars Leijonborg torde vara en av historiens absolut lyckligaste fullträffar. Folkpartiet fick då ett ungdomsförbund som ställde upp på demokrati och marknadsekonomi. Få vet vad som hade hänt om ombuden hade röstat annorlunda. Men en sak är säker: Trots sin påstådda belästhet hörsammade Gahrton aldrig dåvarande Folkpartiledaren Gunnar Heléns uppmaning om att ungdomar skulle gå hem och läsa historia.

Nästa klavertramp torde vara miljöfrågorna. Betänk om Sverige hade haft linjen att ständigt utveckla och modernisera kärnkraften. Vi hade haft ett helt annat energiklimat, och en av dessa som kan beskyllas för utvecklingen är just Per Gahrton. Med en frustande naivitet lyckades han och många andra inpränta en linje som vi och kommande generationer skördar konsekvenserna av. Det var dock inte bara inom miljön där miljöpartiet trampade fel. Så sent som 2013 sitter Gahrton i dåvarande SVT Debatt och svamlar om att Ryssland minsann inte är något hot. Slagorden som går tillbaka till 1960- och 70-talen handlar om att det i stället ska satsas på ett så kallat icke-våldsförsvar. Klippet återges här och borde utgöra en ständig lärdom om att det är lätt att verkligen ha fel.

Dessutom finns det EU där Gahrton var en starkt profilerad motståndare. Argument som att EU skulle vara en krigsmaskin är rent ut sagt skrattretande, men det är ett snedsteg som delas av de flesta. Vad som däremot inte kan förlåtas är det ständiga förminskandet av islamism och tillhörande antisemitism. Troligtvis har Gahrton endast bett om ursäkt en enda gång och det var när han blev påkommen att intervjuas av Ahmed Rahmi i Radio Islam. Hans ursäkt handlade endast om att han blev påkommen. Efter detta har han bland annat påstått att granskningen av dåvarande bostadsminister Mehmet Kaplan var baserad på en kampanj från Israel.

Mycket mer skulle kunna sägas om Gahrton, men om de döda bör man åtminstone huvudsakligen tala väl. Därför avslutas denna text här.

Läs även: Regeringen hade rätt om museer

Per Gahrton, (1943–2023), politiker som ständigt var på fel sida av historien.