Vid 85 års ålder är 2010 års nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa vid god vigör och hans senaste roman publicerades för nästan exakt en månad sedan. I Llosas gedigna produktion finns det mycket att välja mellan, men den som står ut är romanen Bockfesten (på spanska: La Fiesta del Chivo) som publicerades år 2000 och för att förstå detta behövs en historisk tillbakablick:

Centralamerikas efterkrigshistoria är milt uttryckt full av diktatorer där despoter likt Augusto Pinochet är välkända för svenskar och andra mindre. Som Rafael Trujillo (1891–1961) vilken från 1930 fram till sin död behandlade Dominikanska republiken som sin privata bank och bordell. Även i ett internationellt sammanhang är Trujillo delvis bortglömd, men det finns fog för att påstå att han var bland de värsta av den värsta sorten. Vid Persilmassakern 1937 dödades till exempel ungefär 30 000 haitier vilket raderade landets största minoritetsbefolkning. Han samlade också på sig ungefär hela Dominikanska republikens statsbudget och när han väl mördades 1961 så går det inte att bevisa att det var beordrat av USA, men det var i alla fall med Washingtons välsignelse.

Kapsylen (”chapitas”) som han också kallades för sin förkärlek att bära ordnar och medaljer hade helt enkelt blivit för galen och än i dag lider landet av hans illgärningar. Detta ville Mario Vargas Llosa skildra genom en roman och berättelsen har tre stadier som är invävda i varandra. Allt kretsar kring huvudpersonen Urania Cabral som återvänder till huvudstaden Santo Domingo och vars far var Trujilloanhängare. Den innehåller även tillbakablickar till diktaturen, själva komplotten för att mörda diktatorn och en äldre Urania som i modern tid ser tillbaka på sin egen ungdom. Mycket kretsar kring Trujillos egna motiv och just ”Bockfesten” refererar till massmordet på haitier som inte bara skulle komma att prägla Dominikanska republiken utan självklart även grannen Haiti.

Vargas Llosa har själv sagt att det är en roman och en stor del är således fiktion men att den är baserad på ett stort mått av sanning. Däri ligger bokens styrka. Det är nästan en form av gestaltande journalistik med spekulationer, analyser och utvidgningar som gör att det både blir skönlitteratur och historiebok. Samtidigt som den visar avsky för Trujillo blir det inte heller aktivistiskt och kanske behövdes det en peruansk liberal för att kunna åstadkomma något sådant. För att dra resonemanget till sin spets så uppstår inte diktaturer ur tomma luften. Det krävs ett visst mått av förankring och så även i Sydamerika på den tiden det begav sig. Boken redogör delvis för resonemanget att tillåta avrättningar och tortyr i jakten på de man trodde genomförde attentatet. Trots att de flesta var lättade. Massakrerna som följde blev ytterligare ett sår i landets historia.

Bockfesten är ett måste för den som vill få en inblick i diktaturens psyke.

David Lindén