Säg den frilansare som inte blivit ”uppsagd” eller med andra ord – att ett samarbete har avbrutits. Dessa finns inte och med ett decennium som fri skribent ska jag villigt erkänna att jag har skrivit för en massa tidningar och tidskrifter på frilansbasis, där samarbetet har avbrutits. Orsakerna har varierat från knappa resurser – vilket är det vanligaste – till att jag och en redaktör hade fundamentalt olika åsikter om vad jag skulle skriva. ”Bara så det är”, för att citera artisten Ola Aurells vackra låt Elevhälsan, men sånt är livet. Det är därför den offentliga avpolletteringen av Kajsa Ekis Ekman från ETC:s ledarredaktion är så pass oroväckande.

Om man ska sammanfatta skribenten Ekis Ekmans gärning så är det att hon konsekvent har hamnat på fel sida av historien. Det har varit västhat, ursäktande av militärkupper, glorifierande av antisemiten Louis Farrakhan och alltid en flört med all totalitarism som varit vänster. Så har hon tagit emot Jan Myrdals Leninpriset, som är det svenska etablissemangets indikator på att du uppskattar diktaturer. Man kan jämföra henne med den rakryggade författaren Susanna Alakoski, som kan kallas för vår tids proletärförfattare och som vägrade samma pris med motiveringen att hon inte ville förknippas med totalitära ideologier.

Således torde det inte vara en nyhet för ETC:s ledarredaktion att Ekis Ekman hade grumliga värderingar när de rekryterade henne som frilansmedarbetare. Kanske tyckte de till och med att hon var en tillgång? Det är därför processen, hur hon offentligen sparkades, som får mig att må dåligt som skribent. När en extern krönikör levererar en text handlar det först och främst om att föra en dialog. Tycker man att något är kontroversiellt eller dåligt så får man helt enkelt ta upp det och en god skribent lyssnar på sin redaktör. Det gäller för övrigt all skrift. Ett skämt jag har hört i bokbranschen är ”vi vill att du ska bli lika rik som David Lagercrantz för vi blir ännu rikare”. Samma regel gäller för journalistik. Om du drar många läsare blir din arbetsgivare ännu rikare. Men om dialogen inte resulterar i en ombearbetning får man helt enkelt säga ”du, vi avslutar samarbetet”.

Vad man däremot aldrig får göra som redaktör är att få kalla fötter efter en publicering. Hela idén med det ansvariga utgivarskapet är att om man släpper igenom en text försvarar man publiceringen in i döden. Det är därför ETC:s offentliga sparkande av Kajsa Ekis Ekman rent ut sagt luktar illa. För det handlar inte om att skapa en linje på ledarsidan, vilket det officiellt har antytts, utan om det faktum att en av deras stjärnskribenter har fått stark kritik på sociala medier. Det är ängsligt och tjänstefel för en tidning att agera på detta sätt.

Om någon händelsevis ser detta som ett försvar för Kajsa Ekis Ekmans gärning är det hög tid att be om ursäkt. ”Det handlar om principer och inte pengarna, Persson” för att parafrasera Hasse Alfredsson i Den enfaldige mördaren. ETC gjorde fel i rekryteringen av Kajsa Ekis Ekman och än mer fel i att sparka henne offentligt.