För oss som är födda på 1980-talet är Gyllene Tider en del av den svenska folksjälen. Hur ett bildskönt gäng pojkar från Halmstad lyckades och blev ett av Sveriges mest folkkära band är en historia värd att berätta. Det handlar säkert om generationen före också, men jag ska villigt erkänna att jag har en ”soft spot” för just Gyllene Tider. Halmstads pärlor, och oavsett hur kulturellt snobbig man var – läs undertecknad – går det inte att förneka att man någon gång nynnat med till ”Sommartider” eller ”Tylö Sun”. De var helt enkelt så dåliga att de blev bra. Konsten att hyresfritt flytta in i ens huvud tillhör bra propaganda och bra ”hits”. Något som svenska låtmakare likt Stikkan Andersson, Lasse Holm eller för den delen Per Gessle bemästrade alltför väl.

Sommarplågor i våra hjärtan

Förutom svensk musik är Sverige också nästan unikt i det faktum att vi har en stadig produktion av kompetenta skådespelare. Kanske är orsaken Ingemar Bergman, Mauritz Stiller eller för den delen Victor Sjöström. Det var trots allt Stiller som tog ”den gudomliga” Greta Gustafsson över Atlanten och gjorde om henne till världsstjärnan Greta Garbo. I närtid kan nämnas Alicia Wikander som är en briljant stjärna på vita duken och började sitt värv i en svensk såpopera. Det är därför filmen om Gyllene Tider, som nu börjar spelas in, är så pass bedrövande.

Till att börja med kan man säga följande: Självklart ska man göra en spelfilm om 1980-talets stora stjärnor. Det kommer att bli bra, mysigt och en viktig populär skildring av samtidshistorien. På många sätt går det att jämföra med filmen om Ted Gärdestad då alla 60- och 70-talister flockades i biosalongerna. Att uppleva sin egen barn- eller tonårstid medelst musik är bland det mest mänskliga som man skulle kunna göra. Det är helt enkelt roligt, och det är därför jag blir ledsen över skådespelarutbudet i det som skulle kunna vara årtiondens svenska ”feel-good-film”.

Vi har en massa kompetenta svenska skådespelare. Dramatens elevskola har rötter från 1700-talet. Varför väljer man då svenska kändisbarn som Lance Hedman-Graaf eller för den delen Phoenix Parnevik? De har inte åstadkommit något annat än att vara födda av kändisar. När det gäller Hedman-Graaf blev han känd genom att hans far var fotbollsproffs och mamman modell. Just ja, han var med i en dokusåpa om beroendeproblematik och så har vi Phoneix Parnevik. Mannen som har växt upp i USA och pappan var golfproffs och farfar folkkär komiker.

Inget ont om vare sig ”Lance” eller ”Phoneix” men varför kan man helt enkelt inte försöka rekrytera duktiga, kompetenta och unga skådespelare som inte är barn till kändisar? Den frågan återstår att svara på.