Regissören Mikael Håfström fick i alla fall vissa fakta rätt, skriver David Lindén.
När det 2020 utannonserades att Mikael Håfström skulle göra film av Stockholms blodbad var det lätt att känna en viss oro. Betänk att svensk film inte direkt har någon grundmurad framgångsvana när det gäller historiska skildringar. Skräckexemplet torde vara Richard Hoberts Tre solar från 2004, där Mikael Persbrandt spelar en hemvändande korsriddare iförd 80-talsfrisyr och Rolf Lassgård mest sitter i en bur och skrattar åt könsord.
Ett annat exempel är serien Snapphanar från 2006 som lite försiktigt kan kallas för en äventyrshistoria. Slutligen skulle man kunna nämna Arn som med sin putslustiga Dramatensvenska fick besökarna att glömma att produktionen var dyr och snygg med svenska mått mätt.
Det är därför befriande att kunna konstatera att regissören Mikael Håfströms Stockholm Bloodbath som den heter, inte är en total flopp. Men först ett klargörande: Det är verkligen inte en historiskt sanningsenlig film och filmmakarna garderar sig mycket riktigt också genom att klargöra att ”det mesta i filmen har hänt”. Snarare skulle man kunna kalla det historisk fantasy med inslag av sanning.
Historien kretsar kring två fiktiva starka unga kvinnor som får bevittna hur hela deras familj dödas av elaka danskar. Vi har hört och sett formatet förut, och medelst pilbågar som ser ut att har rekvirerats från Dansa med vargars restlager,söker de så hämnd. Ja, det är töntigt och förutsägbart. Håfström har verkligen mjölkat sin Game of Thrones och det hade nästan passat med att klämma in några flygande drakar alternativt lite magi. Han håller sig ändå trots allt till grundfakta när det gäller de historiska personligheterna.
Kristian II är verkligen Kristian II och är beredd att gå över lik för att bli kung av Sverige. Kristina Gyllenstierna får missfall och leder Stockholms försvar. Hennes man Sten Sture förlorar sitt ben vid ett slag på en frusen sjö och Didrik Slagheck är en ondskefull rådgivare som senare får skulden för blodbadet i Stockholm.
Gustav Trolle är en avsatt ärkebiskop som gör allt för att utkräva hämnd. Hans Brask låter också en liten lapp hamna i sitt sigill och räddar sig därför undan avrättningarna. Den obehörige Linköpingsbiskopen Hemming Gadh figurerar även han, men med den märkliga detaljen att hans fru (?!) har bakat en kaka som Kristina Gyllenstierna vägrar att äta om Gadh inte själv tar första tuggan. Kort sagt får man vara glad för det lilla, för där tar det roliga slut.
Kläderna är ett mischmasch av alltifrån brokadgardiner till de pipkragar som introducerades först långt senare, på 1590-talet. Bröllopsgästerna som dödas är alla klädda i någon form av vitt som närmast ser ut som någon sorts duntäcken. Den onde Didrik Slagheck har någon form av svärd som mest ser vikingatida ut och ärkebiskop Trolles frånvaro av kräkla och mitra är påtaglig. Alla kvinnor är dessutom barhuvade och detta troligtvis för att visa deras styrka och självständighet.
Men den verkliga Kristina Gyllenstierna hade troligen tagit livet av sig hellre än att visa sig barhuvad in public. Dialogen gör flera ansatser att vara galghumoristisk eller rent av fyndig. En av de få som lyckas få till det är Claes Bang som Kristian II. Han blir något av en charmig skurk. Dessutom har det medeltida Stockholm fler nyanser av Kings Landing än av Gamla stan, apropå Game of Thrones som använde Dubrovnik vid Medelhavet som inspelningsplats. Men man ju ska ”välja glädjen” för att citera Kay Pollak.
Det går att överleva en visning av Stockholm Bloodbath. Den är inte katastrofal utan kan snarare ses som medioker eller rent av lite småtråkig film. Bara en sådan sak att den är minst en halvtimme för lång spelar in. Men om man vill döda tid är det en helt okej upplevelse. Betänk bara att man kan gå därifrån en stund och ändå hänga med i handlingen.
Trots allt vet man ju hur det slutar. Just, ja: Den innehåller också en hel del blod, våld och lite sex.
Stockholm Bloodbath har biopremiär den 19 januari.
Läs även: Hellre klimat- än krigsångest?