Ibland är det nyttigt att bläddra i gamla böcker. Till exempel Carl von Linnés olika reseskildringar, eftersom han inte bara var biolog utan också en utmärkt beskrivare av samtiden. Idag hade han haft ett Instagramkonto eller i alla fall sin egen talk show med titeln ”På resa med Linné”. Till detta ska läggas att han så klart hade varit en fascinerande men kanske också kontroversiell biolog. Det sistnämnda är ett epitet som alla stora vetenskapsmän någon gång har gjort sig förtjänta av. Detta om att ruska om samtiden och få gamla sanningar omkullkastade. Så var precis Carl von Linné när han tog sig an utmaningen att helt frankt ”ordna naturen”, vilket också är titeln på salig Uppsalaprofessorn Gunnar Brobergs biografi om honom.

När Linné reste runt i Sverige och skrev ner sina upplevelser talar han ofta med beundran. Smålandssonen älskar Gotland, Skåne, Sörmland eller för den delen Dalarna samt Lappland. Hur han beskriver samerna har ofta tolkats som rasism, men jag lutar mer åt exotiserande. Han ser ett urfolk, vilket han beundrar till den grad att han börjar orera om att dessa inte bör vara i kontakt med majoritetsbefolkningen då deras livsstil i så fall skulle hotas. Det är Rousseau som möter den siste mohikanen. Kort sagt den tokiga delen av 1700-talet, men det förtar Carl von Linnés insats som både biolog och författare.

Bland det bästa han har skrivit är hur han skildrar Sverige norr om Dalälven. Ibland är det så dråpligt som att det blir roligt. Han blir uppäten av mygg på fjället, han förstår inte hur man ska fiska i en fors och tittar storögt på vackra lapp (läs: same)-kvinnor. När han lägger sig att sova vid en myr utan myggnät kan de flesta nästan känna hur knotten äter upp honom. Precis som att man kan föreställa sig hur vackert ett fjäll är i soluppgång. Det är som sagt en reseskildrare av rang och därför infinner sig frågan varför hans liv och gärningar inte har filmatiserats mer?

Visserligen har Reine Brynolfsson spelat Linné i ett klassiskt SVT-drama, som sändes över en julhelg för vad som nu är ganska många år sen. Men varför inte den där storstilade filmen som man skulle kunna göra med internationella samarbetspartners? Svaret är troligtvis att vi är lite rädda i Sverige. Rädslan att kapitalisera på historia har funnits där länge, då det kan bli riktigt fel. Men rädslor är till för att övervinnas precis som när den unge forskaren för sisådär 300 år sedan bestämde sig för att göra det konstiga. Att ordna naturen och han gjorde det med råge. Som tack fick vi inte bara en vetenskapsman av världsklass utan också en författare som fortfarande är intressant att läsa. Själv har jag i skrivande stund stor behållning av hans skildring av Dalarna.

Hälsningar från Idre fjäll.