Svensk adel har en unik förmåga att gå i takt med tiden, skriver David Lindén.
Det finns en intressant paradox med Sverige och det handlar om demokratins framväxt och Socialdemokraterna. Världens modernaste parti som ville skapa världens modernaste land straffade inte de grupper särskilt hårt vilka hade varit deras huvudmotståndare. Snarare tvärt om. Saltsjöbadsavtalet och liknande garanterade länge en arbetsmarknadsmässig stabilitet som varade fram tills övriga Europa hade byggt sina industrier. I detta samförstånd finns även en detalj som kan framstå som lustig, eller i varje fall underhållande, om man vill påpeka hyckleri.
En person som kan symbolisera detta är greve Carl Piper, som dog i söndags. Den siste fideikommissarien till skånska Högestad och Christinehof har fått epitetet ”den röde greven”. För den ej insatte är fideikommiss en ägandeform som instiftades på 1600-talet och utgår från att den äldste sonen ska ärva egendomen odelad. Det var krigaradelns sätt att bygga upp dynastier.
Smeknamnet ”den röde greven” handlar om att Piper föreslog att hans anställda skulle få köpa aktier i det bolag som bildades när han valde att förnya fideikommisset och är en parafras av ”den röde baronen” (inte flygaren) som var smeknamnet på Hjalmar Brantings utrikesminister Erik Palmstierna. Ett tag var även Piper medlem i Socialdemokraterna och det har skrivits många artiklar där man betonade att han även uttalat sig emot gruvbrytning på Österlen. Men frågan som infinner sig är om allt detta var särdeles ”rött”. Att uppmana sina anställda att köpa aktier i sitt bolag är väl snarare smart affärstänkande och vara socialdemokrat på 1980-talet var att vara en del av både den lokala och nationella makten. Dessutom skulle gruvbrytning på Österlen på lång sikt kunna försämra Christinehofs attraktion som besöksmål. Det är öppet för allmänheten och väl värt ett besök.
Inget ont om personen Carl Piper, men han var knappast någon August Palm. Snarare kunde han liknas vid en modern version av earlen av Grantham från Downton Abbey. En vänlig patriark som värnade om sitt, de sina och sin hembygd. Han hade en osviklig förmåga att gå i takt med tiden och kan därför också symbolisera den svenska adeln. Som samhällsklass förlorade de sin formella makt när ståndsriksdagen avskaffades 1866 men det skedde inte genom en blodig revolution. Det var Riddarhuset självt som valde att avskaffa. Kvar blev den informella makten. Adeln som klass har fortfarande mer pengar och ett stort inflytande.
Typexemplet handlar om samförståndet i de landskap som har stora jordegendomar. Både i Skåne, Östergötland och Södermanland insåg man tidigt den politiska utvecklingen. Det var därför man valde att arbeta tillsammans med Socialdemokraterna, vilket journalisten Björn af Kleen har skildrat i Jorden de ärvde, som handlar om de svenska fideikommissen. Personligen röstade man oftast höger men när det gällde egendomens överlevnad hade man aldrig någonting emot att arbeta med Socialdemokraterna eller ”såssarna” som de klädsamt brukade kallas. Men det gällde även inom storindustrin.
En nära anhörig vilken var allt annat än röd och hade föga till övers för Ny Demokrati brukade betona att han tyckte om personen Ian Wachtmeister. Under sin tid som vd på SSAB i Oxelösund var han nämligen drivande för att järnverkets arbetare skulle få tillgång till fritidsbåtar som en tidig form av friskvård. Som kyrkoherde hade min släkting insett att alkoholismen bland skiftarbetarna var utbredd och att många tog livet av sig efter pensionen. Därför stegade han upp till Wachtmeister och berättade detta varvid Ian krasst sa: ”Så här kan vi inte ha det.” Glada nuvarande och tidigare arbetare skapar ett bättre företagsklimat.
Slutligen kan apropå epitet ”röd” nämnas att Sverige är det sista landet i världen som har kvar fideikommissen som ägandeform. På ett plan håller jag med Piper att ”det är fullständigt obegripligt att det finns ett system i dagens samhälle där kvinnor inte har någon betydelse”. Samtidigt har det bevarat oskattbara historiska skatter på ett och samma ställe. Om man vill få ett fideikommiss förlängt måste man ansöka hos regeringen där kulturministern tar det formella beslutet. Den kulturminister som förlängt flest sådana egendomar är Marita Ulvskog och det är komiskt. Hon är nämligen den politiker som verkligen förtjänar att kallas för just röd.
