Hur ska man summera 2022? Kanske handlar det om att det var ett år av radikal förändring. Den världsordning som de flesta trodde på, fred i Europa, ruckades rejält av kriget i Ukraina. Sverige och Finland ansökte om medlemskap i Nato och Sverige fick en ny regering där Sverigedemokraterna ingick i regeringsunderlaget. Allt detta skulle man kunna skriva om, och det görs i varje nyhetskrönika. Men det finns en bredare aspekt när det gäller den radikala förändringen som markerar 2022. Det var året vi förlorade många av dem som man alltid trodde skulle finnas där. Frånfällen som gäller alla delar av samhället.

I Sverige förlorade vi två kulturpersonligheter, som trots skilda arbetsområden var sådana konstanter. Vem hade kunnat tro att vi skulle leva i en värld utan Sven-Bertil Taube och Svenne Hedlund? Den välklädde herr Taube turnerar inte längre med pappa Everts sånger och popsnöret Svenne har kört sin Cadillac till den stora folkparken i himlen. Förvisso kan det låta futtigt, men ett samhälle behöver lägereldar eller ankare att samlas kring och Taube och Hedlund var sådana. Men frånfällena har inte bara präglat Sverige utan också världen.

Det känns exempelvis konstigt att säga att Storbritannien har en kung. Elizabeth II:s död markerar verkligen slutet på en era och det kan nästan upplevas som komiskt att prins, förlåt gammal vana, kung Charles III markerade sin ungdomliga vigör genom att hålla sitt första jultal som monark stående. Han är trots allt bara 74 år. Men det handlar inte bara om kungliga konstanter som har lämnat oss.

En sportvärld utan Pelé är svår att tänka sig. Hjälten från VM 1958 och den som troligtvis kan kallas för världens bästa fotbollsspelare genom tiderna, även om Lionel Messi i och med årets VM-guld gärna skulle nämnas i samma andetag. Men nu får vi leva med detta också. I modevärlden finns inte heller Vivienne Westwood, konstnären som gjorde kläder av punken och kom att älskas av en hel värld. Utan Pelé och Westwood har livet blivit lite tråkigare. Det är ett krasst konstaterande som man inte kan bortse ifrån. Det har helt enkelt varit ett frånfällets år som kulminerade när denna text skrivs.

Benedictus XVI:s död den 31 december markerar verkligen slutet på året. Joseph Ratzinger, som han hette innan han valdes till påve 2005, ansågs som en ytterst konservativ kyrkoman och det var han. Men han gjorde något ytterst radikalt 2013 när han valde att abdikera. Att helt enkelt lämna påvestolen och leva återstoden av sitt liv i avskildhet i ett kloster. Visserligen hade hans företrädare gjort det på 1200-talet men det var så att säga inte igår. Genom den abdikationen har han satt ett exempel för sina efterträdare om att man faktiskt inte behöver dö på sin post. Det kommer att prägla katolska kyrkan i all tid framöver. Likaså är det illustrativt för hur 2022 blev: Den radikala förändringens år.