Sveriges stiligaste par! Det skulle man kunna kalla Harry Schein och skådespelerskan Ingrid Thulin (1926–2004) på den tiden då det begav sig. I den gråa och konformistiska välfärdsstaten var hon filmstjärnan som europeiska storheter som Marcello Mastroianni åtrådde och han med sina kostymer, tennis och Cutty Sarkwhiskey alltid stiligast. Han var den judiske flyktingen som blivit mångmiljonär, filmvetare och allmänt ”inne”, tennispartner med Olof Palme, vd för Svenska Filminstitutet och elegant.

Filmen Medborgare Schein (2010) kunde inte heller riktigt reda ut varför Harry Scheins blev den han blev i maktens Sverige. Visserligen gillade han film och kultur, men han var aldrig minister och hade aldrig något partiuppdrag för Socialdemokraterna. Trots att han haft alla som var något inom ”partiet” på fest hemma i villan i Danderyd måste även whiskyglaset tömmas, ciggen fimpas och gästerna gå hem.

År 1990 fattade Schein pennan och skrev Makten som ett bokslut över sin gärning i den svenska offentligheten. Det går inte att kalla det en regelrätt memoarbok utan snarare en reflektion över hans liv. Apropå Sveriges stiligaste par så var det inte alltid lika ljust som i skenet av mingelbildernas kamerablixtar: Ingrid Thulin och Harry Schein levde största delen av sitt äktenskap på skilda håll och det slutade i skilsmässa. Det märks att det är en ensam man i sextioårsåldern som inser att alla andra började få njuta av barn och barnbarn:

Jag är skild. Min far är död. Mitt barn är ofött.

Vänstermannen som arbetat inom staten insåg också att socialismen har stora fel och brister. Det gällde att foga sig för att höra hemma i rörelsen: ”Det är svårt att kryssa mellan viljan att säga sanningen och behovet att kokettera”. De orden skulle ha kunnat sammanfatta Ancien régimes Versailles eller Tudorhovets England, men det handlade om Sverige, som var världens modernaste och mest progressiva land, i alla fall om man hade frågat dem som nästan jämt innehade regeringsmakten.

Besvikelsen blir stundtals svart humor. Ursprungligen hade Schein tjänat sina egna pengar som vatteningenjör, där debet och kredit spelade roll. Men på statliga Investeringsbanken, som fanns mellan 1967 och 1989, skulle det myglas, eller som han själv sammanfattar det:

Som vanligt i många politiskt kontroversiella sammanhang kompromissade man, inte med motståndarna, utan med argumenten, i de texter som skulle beskriva verkligheten.

Harry Scheins svidande uppgörelse med sitt liv är bitter läsning och stilistiskt fulländad och Makten gör att han förtjänar att bli ihågkommen som mer än folkhemmets playboy. Den slutgiltiga reflektionen är att det finns fog för att sakna en färgstark, rapp och bildad person i svensk offentlighet. Schein hade kunnat verka hos kejsar Augustus, Gustav III eller för den delen i det Habsburgska Wien. Däri låg styrka men också hans svaghet. Vi kan sakna hovmannen men vi ska inte sakna hovmannens tid.

Skål för det, i Cutty Sark, förstås!

David Lindén