Tidigare brukade komikern Gert Fylking oinbjuden närvara när årets Nobelpris i litteratur tillkännagavs i Börshuset i Gamla stan i Stockholm och ropa ”äntligen” för att skoja med närvarande världsmedia. Efter att ha läst klart den isländska sagosamlingen Sturlunga från 1100- och 1200-talen, som för första gången i sin helhet har publicerats i svensk översättning (Antrophos förlag) finns det fog för att instämma i Fylkings ord: Äntligen.

Tills killnad från andra mer kända isländska sagor, likt Njáls saga eller Eddan, är Sturlungasagan mindre känd i Sverige. Att kalla det saga är egentligen fel ord. Verket består av 15 texter som alla handlar om Island från 800-talet fram till att man gav upp sin självständighet och anslöt sig till Norge 1262. Det är en samling berättelser eller snarare krönikor.

Island under den här perioden kan beskrivas som ett fullfjädrat klanvälde, med gängkonflikter som påminner om vad som pågår i våra förorter. Förutom det faktum att här är karaktärerna betydligt mer verbala än en vanlig gängkriminell, kanske med undantag för gangsterrapparna. Men våldet är lika blodigt och accelererar ju längre man läser. Detta trots att ön faktiskt hade kristnats.

Ett exempel är mordet på Sturla Sightvarsson efter slaget vid Örlygsstad 1234. Denne blir först knivhuggen genom kinden och tillfogas sedan en rad andra sår varvid han ber om fred. Istället för nåd blir han lemlästad: Först får han ett yxhugg i huvudet, sedan ett spjut genom halsen, och genom det gamla såret han hade i munnen. Slutligen huggs han med yxa i halsen och den döda kroppen plundras på kläderna. Ultimat förnedring.

Alla de isländska sagorna har som gemensam nämnare att de har ett avskalat språk, som ändå är oerhört fylligt. Från början var de ju tänka som muntliga berättelser och påminner i mångt och mycket om klassiska epos som Odyssén eller Iliaden. De är det viktigaste skandinaviska bidraget till världslitteraturen och översättningen visar detta i all sin klarhet.

Läs även: När Ryssland blev ”antirasister”

Litteraturvetaren Sten Kindlundh hann tyvärr dö innan Sturlungasagan publicerades. Det var synd då han skulle förtjäna all världens akademiska priser för detta. I vår tid när kultur ofta ska vara lättuggad är det tacknämligt att Göteborgs universitet vågade satsa på ett sådant ambitiöst projekt som denna översättning är. Nu kan vi i generationer framåt njuta av att läsa om det ruggiga medeltida Island, och egentligen borde verket också filmatiseras. Men den som lever får se. Innan dess är det en läsupplevelse som varmt rekommenderas.

Sturlungasaga (Antrophos, Göteborg, 2121)