Idag inleds Medeltidsveckan i Visby som kan kallas en av Sveriges mysigaste festivaler. En massa entusiaster åker till Gotland, klär ut sig och lever medeltidsliv. Men man kan också tänka att det är något som egentligen endast borde engagera några få nördar. Sådana filurer som på 1980-talet spelade brädspel och var allmänt konstiga. Förvisso finns dessa också, men majoriteten utgörs av helt vanliga människor. Det är därför som medeltidsveckan förtjänar att uppmärksammas.

Vad som på 1980-talet startades av en grupp entusiaster har vuxit till en bred folkrörelse. En festival för dem som vill uppmärksamma den svenska historien och inte minst njuta av Gotland. Den sätter också fingret på det faktum att helt vanliga människor har ett genuint intresse för den svenska historien. Men det handlar inte om att lägga saker till rätta utan snarare om att få en liten känsla av hur det faktiskt kunde vara att leva på den tiden då Visby var Östersjöns internationella centrum. Det är dock inte bara eldar, tornerspel och allmänt svärdsfäktande. Snarare tvärt om.

Medeltidsveckan kan liknas vid en blandning av Hultsfredsfestivalen och Bokmässan i Göteborg. Här finns fest, uppträdande och konserter, men också akademiska seminarier om allt mellan gregoriansk kyrkomusik och biskop Hans Brasks måltidsmenyer. Som besökare behöver du inte vara disputerad medeltidshistoriker eller dedikerad återskapare av historiska kläder. Man kan helt enkelt vara en glad turist som är lite nyfiken på att se och lära sig nya saker.

Pandemin utgjorde ett hårt slag mot Medeltidsveckan men den verkar ha kommit tillbaka med bravur. Orsaken till detta är alla dessa dedikerade besökare, och förhoppningsvis inser Region Gotland dess stora värde. Till skillnad från Almedalsveckan bör den inte bantas utan snarare utvecklas. Besökarna är långt ifrån eliten utan helt vanliga människor som vill bilda sig och samtidigt ha trevligt. Lägg också till att det bidrar till att göra den svenska historien levande. Att läsa om riddare är en helt annan sak än att beskåda två professionella fäktare som visar hur det faktiskt gick till. Minus blodsutgjutelsen förstås.

Frågan är dock varför inte fler städer har försökt efterapa Visby. Visserligen finns det medeltidsdagar i bland annat Arboga och Söderköping, men det skulle kunna göras i en större skala. På 1990-talet fanns det fler och sedan avvecklades dessa på flera platser. Men med ett växande historieintresse skulle man kunna återuppväcka avsomnade festivaler som i min hemstad Nyköping. Det krävs dock ett genuint engagemang från de styrandes sida och frågan är om detta finns.

På midsommardagen detta år deltog jag själv i att återskapa Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523. Det genererade stor publik men vi fick i princip endast en notis i DN. Som vanligt kan man därför konstatera att vår elit har föga intresse för det förflutna. Vi får helt enkelt hålla till godo med Medeltidsveckan som är väl värt ett besök.

För att instämma i trubaduren Loke Eklunds ord i balladen Sju dar per år om just Medeltidsveckan:

Sju dar per år i Visbys medeltid.

Här kan nästan alla skratta åt sig själva.
Det är ett jättebarnkalas och en maskerad.
Någon är en munk och någon annan är en älva.
Till och med den pestsmittade tiggaren är glad.

Lyssna på den och på hans parhäst Ola Aurells lite fräckare version Sju dar sen igår.

Nästa år hoppas jag att vi ses i Visby!