Göteborg är en stad vissa älskar och andra älskar att hata. Kort sagt är det en stad som berör om du antingen dyrkar Håkan Hellström eller avskyr dåliga ordvitsar. Göteborgarna själva tenderar att ha en lokalpatriotism som till och med skåningar kan bli avundsjuka på. De anser sig vara Sveriges framsida och Västkustens pärla. Vi från Mälardalen tycker dock att de mest är skräniga och burdusa likt Robert Gustavssons karaktär Veiron i Ottan från Nile City. Men nog om personliga aversioner.

I år firar Göteborg sitt fyrahundraårsjubileum. Men med två års fördröjning. Det var 1621 som staden fick stadsprivilegier av Gustav II Adolf och självklart borde man därför ha firat det 2021. Det kom dock en pandemi emellan och resten är så att säga historia. Dessutom ett roligt stycke sådant om man betänker att 300-årsfirandet 1921 också fick skjutas upp på grund av spanska sjukan. Festligheterna gick av stapeln 1923 så man kanske kan säga att man i år även firar hundraårsminnet av 300-årsfirandet. Kan det bli mer göteborgskt än så? Inte minst med tanke på det eviga byggandet av Västlänken, vilket säkerligen lär pågå även när man firar 500 år. Men den som lever får se.

I svensk historia intar staden vid Göta Älv en särställning. När rivalen Stockholm nästan alltid har kretsat kring kungen och statsmakten har ”götlaborgarna” fokuserat på kommers och innovation. Det går en halvrak linje från de holländska köpmännen, Ostindiska kompaniet och redarfamiljen Broström till Chalmers och Volvos innovationer. Därför kanske också göteborgarna har upplevts som kaxigare av övriga landet. Det har funnits fog för deras goda självförtroende. Men inte alltid: Den klassiska nidbilden av en rik göteborgare är PG Gyllenhammar som tyckte att han var guds gåva till hela världen eller i vart fall till Renault. Den sanna bilden av en göteborgare torde i stället vara en ingenjör på Chalmers, den visionäre redaren Dan Broström (inte hans son Dan-Axel) eller Ingrid Segerstedt Wibergs brinnande humanism.

Likt andra städer har Göteborg sin särart men jag dristar mig till att påstå att just denna särart är starkare än de flesta andras. De är helt enkelt unika: Ibland jobbiga, ofta jovialiska och alltid synnerligen roliga. Med detta vill jag därför önska Göteborg ett varmt grattis på födelsedagen. Men synd att festen för andra gången blev försenad.