Det finns ingen som så gör det svenska humorundret fullständigt som en skallig adelsman från Stockholms innerstad. Vi har alla en relation till Povel Ramel och det är för att han lärde oss att skratta, skriver David Lindén.
Stundom är det bra att känna skam. Och min skam landar i att jag självklart borde förberett en runa över Povel Ramel (1922–2007) som i dag fyller hundra år. Men vad ska jag säga? Att saker kom emellan? Att jag inte knäppte upp för att anspela på hans berömda revyer – när det gäller tidsplanering? Sådant som skulle fått friherre Povel Karl Henric Ramel att dikta något fräckt och jag själv att skratta med. För det var ju det enkla i hela hans briljanta komik: Du skrattade med och aldrig åt.
Det finns mycket att säga om Povel Ramel och varje omdöme kan nog enas kring det faktum att han var rolig: Oerhört rolig. Det faktum att han fick det svenska folket att dra på mun i en ganska tråkig ”landet brunsåstid” – en referens han kanske skulle gillat – då det också fanns en stor portion allvar. På många sätt finns det ett arv när det gäller Ramels upptåg som går tillbaka till Carl Michael Bellman: Tyvärr måste man erkänna att aristokrati och bildning spelar roll även i ”världens modernaste land”.
Povel Ramel startade sin karriär med att underhålla tjänare och kammarjungfrur. Sverige var ett annat land än vad det är i dag. Men han är fortfarande kvar när det gäller hans komik: Det krävs en stor portion allvar när det gäller att vara orolig. Det är därför som han på många sätt är det svenska 1900-talets störste humorist eller komediant, som det hade hetat på 1700-talet. Vi har kvar Ramels alla uppträdanden och sketcher och det är fortfarande oerhört roligt. Även om dagens woke-generation inte förstår hur absurt det är att rasa över exempelvis fakiren, självplågaren, Ittma Hohah från 1947. Den handlar om en fiktiv indier och skrevs i ljuset av landets självständighet. Grötmyndiga korrekta människor tycker att det är nedvärderande när det i själva verket handlar om västs bild av Indien eller ”In-d-i-en” som han själv säger. Lyssna på den och skratta. Som en som själv är född i Calcutta får den mig bara att le:
Ibland alla dom jag känner
Stygga grannar och ovänner
Finns det ingen som kan plåga mig som jag
För jag är Ittma Hohah Om butn Baba självplågaren
Och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah
Strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.
Povel Ramel är svensk nationalskald. Där Cornelis Vreeswijk (1937–1987) framstår som en parodi på Bellman för oss alla som av progressiva skolfröknar tvingats sjunga ”Hönan Agda” och Fred Åkerström (1987–1985) genom ”Jag ger dig min morgon”, står sig Ramel stark.
Bäste baron Ramel, grattis på 100-årsdagen! Tack för all din tidlösa humor. Kanske kan ett lämpligt avslutningsord hämtas från 1974 när du gjorde en låt tillsammans med Wenche Myhre:
”Jag diggar dig.”
Povel Karl Henric Ramel (1 juni 1922 – 5 juni 2007).