Det måste vara jobbigt för batikvänstern att deras favoritdesigner är tyrannisk, kontrollerande och manipulativ. Det är nämligen så som designers brukar vara. Till syvende och sist säljer inte Gudrun Sjödén en livsstil, utan kläder som människor tycker är snygga. Och vill man inte jobba där, sök ett nytt jobb, skriver David Lindén.
Det är sällan man kan skratta åt dålig arbetsmiljö, men ibland går det. Som i fallet med granskningen av Gudrun Sjödén, som – om ingen visste – är alla batiktanters favoritdesigner. Det är färgglatt och riktigt osar ”hippiemys”. Tänk er storblommigt, DN-Kronancyklar, bärnsten och otaliga koppar rooibos te. Men det var inte så mysigt som många trodde.
Expressens granskning visar att Gudrun Sjödéns imperium är toppstyrt och tämligen stressande för dem som arbetar där. Det kan till och med kallas för rasistiskt då grundaren, som är född på 1950-talet, envisas med att använda N-ordet. Frågan är dock om det är någonting att skratta åt?
Självklart är så inte fallet. Ingen vill att en medmänniska ska må dåligt på jobbet. Om man gör det bör man genast byta arbetsgivare. Däremot går det att försiktigt raljera över att designern inte lever upp till varumärket, för det är otroligt vanligt när man säljer in livsstilar.
Frågan är dock varför? Sjödén är designer och egenföretagare och det är snarare regel än undantag att sådana är kontrollerande. Oavsett vad för känsla de säljer. Likaså är de kontrollerande och ofta tämligen egenkära.
På ett personligt plan drog jag på munnen över Sjödén när jag för länge sedan träffade en av grundarna till det mycket progressiva märket Mahjong. Hen – förtal är verklig juridik – var bland de drygaste människor jag träffat. Likaså en prominent kulturchef som kan identifieras som ”titta-över-axeln-typen”: Finns det någon mer intressant som jag kan tala med?
Kort och gott går det att garva över skriverierna om Sjödén. Samt uppmana alla som inte gillar henne att byta jobb. Så funkar kapitalism.
