Titaner brukar i grekisk mytologi beskrivas som de hjältar som bär upp himlavalvet och jag är beredd att hålla med. Det handlar nämligen inte bara om att hålla uppe himlen utan att vara en konstant. Någon som alltid är där och som man kan lita på. En sådan var Harry Belafonte som nu är död. Den amerikanske artisten som mest är känd för låten Banana Boat (Day-O) (lyssna på klippet), men vars röst och engagemang var så pass mycket mer. Han var det afroamerikanska USA men till skillnad från sin gode vän Sidney Poitier valde han främst musiken och inte vita duken.

Belafontes mest berömda låt Banana Boat med dess klassiska inledning har parodierats otaliga gånger. I detta ligger också dess verkliga storhet. Det blev en klassiker för att den på många sätt är essensen av vad man skulle kunna kalla Southern Soul: Afrikansk, engelsk, spansk och fransk kultur som möts i en salig röra. Resultatet blir det södra USA som är en form av kulturens koriander. Antingen älskar man eller hatar den. Jag har kommit att älska den. Alltifrån Southern Gritts till Areta Franklin. Det började på många sätt med Belafonte och Banana Boat. Men det är en helt annan historia.

Han var nämligen inte bara musiker utan en stark och aktiv medlem av medborgarrättsrörelsen i USA. Ett tecken på detta var att han uppmärksammades av kungen av rock’n’roll. Elvis Presley och Belafonte gjorde en gemensam duett vilket fick många radiostationer i USA att bojkotta ”The King”. Men det vittnar om hans storhet att han stod på sig och fortsatte deras samarbete. Det vittnar också om Belafontes starka medmänsklighet att han alltid talade väl om Elvis även efter dennes nedgång och död. Om man ska spekulera hade det nog funnits både det ena och det andra att säga om en sådan begåvning som bokstavligen åt ihjäl sig.

Det var 1950- och 60-talen som var Belafontes starkaste era och han engagerade sig i medborgarrättsrörelsen. Vänskapen med pastor Martin Luther King jr var stark och engagemanget fortsatte efter att pastor King mördades 1968. Med åren blev han en form av grå eminens som alltid fanns i bakgrunden och med ålderns rätt valde han att sedan 1990-talet leva i en lugn tillvaro som pensionär. Att han nu är död vid den höga åldern av 96 år kanske inte kommer som en överraskning. Men han överlevde vännen Poitier med bred marginal och det kanske är det ultimata privilegiet att få dö av hög ålder. Alternativt som en nära anhörig uttryckte sig när nyheten kom: Åh tusan, levde han fortfarande?

Vi har kvar musiken och arvet av engagemang. Det blir roligare i himlen.

Harry Belafonte, (1927–2023), musiker.