Ett klassiskt skämt brukar lyda att Djävulen och Sankte Per har haft en deal. Henry Kissinger som dog igår måste leva och så även den tidigare amerikanske presidenten Jimmy Carter. De vill nämligen inte ha konkurrens i helvetet eller himlen. Nu har den tidigare amerikanske utrikesministern och säkerhetsrådgivaren Kissinger dött och Carter befinner sig i livets slutskede. Vi får se om den kosmiska balansen rubbas.

Det finns mycket att säga om Henry Kissinger och det mesta har redan sagts: Diplomat, statsman och realpolitiker. Han fick det mest utskällda Nobelsfredspriset fram tills Barack Obama och många anser att han har blod på sina händer. Samtidigt som ingen kan ta ifrån honom att han var en skicklig diplomat och i mångt och mycket präglade USA:s framgångsrika utrikespolitik. Öppnandet gentemot Kina bidrog till att underminera Sovjetunionen. Samtidigt som stöd till bland annat kuppen i Chile 1973 och Indonesiens diktator Suharto bidrog till att svärta ned hans eftermäle. Den berömda realismen kostade människoliv.

Samtidigt går det inte att ta ifrån honom hans storhet. På många sätt förkroppsligade han lite av den amerikanska drömmen. Att en judisk flykting kunde doktorera på Harvard med en fortfarande läsvärd avhandling och nå den absoluta toppen av den politiska makten. Det vittnar om hans blixtrande intelligens och förmåga att analysera samtiden. Om han hade fötts i USA är det troligt att han hade aspirerat på presidentämbetet men nu är den amerikanska konstitutionen konstruerad som den är att man måste vara född där för att få bli president.

Om man ska analysera världspolitiken under efterkrigstiden går det inte att runda Henry Kissinger. Han var sin tids viktigaste diplomat och det vill inte säga lite. På sin ålders höst blev han också något av en senior statsman som till och med Hillary Clinton konsulterade. Han gillade dessutom Sverige och brukade säga att de svenskar man kunde ”do business with” var Olof Palme och P G Gyllenhammar. När Falu gruva firade 700 år talade han via videolänk. På sin tid något exklusivt och dyrt. När han besökte Stockholm, vilket ofta hände, gillade han att guidas på Historiska Museet. Trots allt var han historiker och diplomat.

I ett större perspektiv framstår Kissinger som en diplomat från 1800-talet. En statsman som lika gärna hade kunnat diskutera med prins Metternich eller för den delen med den bioaktuelle Napoleon. Däri låg både hans styrka och svaghet. När man endast ser de långa linjerna blir människoliv spelpjäser. Världen blev ett schackbord och han själv såg sig gärna som den skicklige spelaren. Samtidigt som ingen kan ta ifrån honom det faktum att han var just skicklig på det han gjorde. Om man ska vara förlåtande måste man betänka att människor som viger sitt liv att åstadkomma saker både har plumpar och guldstjärnor i protokollet. Själv lutar jag åt att han både var hjälte och den djävul som exempelvis den framlidne journalisten Christopher Hitchens vill porträttera honom som. Kanske skulle man kunna kalla honom mänsklig. Men som Kissinger själv skulle sagt: Historien är inte färdigskriven.

Henry Kissinger, (1923–2023), diplomat.