På många sätt personifierade Treat Williams den tid vi aldrig kommer att få tillbaka men som alla längtade efter. Han var cool, snygg och allmänt ”mad, bad and dangerous to know” för att parafrasera omdömet om Lord Byron. Till detta ska läggas att han lämnande jordelivet på ett sätt som var passande för hans gärning. Mannen som blev känd som sångare i musikalen Hair dog häromdagen i en motorcykelolycka. Han hade dock även flygexamen. På många sätt kan han sammanfattas som en sorts James Dean som fick bli gammal: Alla 40-talisters vilda dröm. Men frågan är varför vi fortfarande älskar musikaler om hippies?

Kanske är det för att vi saknar stora berättelser i den tid som vi själva lever i. Alternativt att vi har för stora berättelser: Vi lever på många sätt i ett 1960-tal utan framtidstro. Vi har ett kallt krig, miljöförstöring och en massa problem. Det sistnämnda har man alltid haft men när Hair hade premiär 1967 fanns det ändå ett uns av optimism. Tveksamt är om det finns detta bland dagens svenska ungdomar. Man kan inte förvänta sig att få det bättre än sina föräldrar och media präglas av brottsrapportering. På många sätt är det förståeligt om ungdomarna då blir syniska eller till och med nostalgiska. Att se tillbaka gör en glad för att man vet att historien slutar lyckligt.

Det är därför som Marx hade rätt när han skrev om att historien återupprepar sig både som fars och tragedi. I vår tid skulle man kunna argumentera för att tragedin är kriget i Ukraina. Betänk att dåvarande Sovjetunionen bedrev ett blodigt invasionskrig i Afghanistan där man under ett decennium bokstavligen fastnade. Alternativt att USA innan dess gick vilse i Vietnams djungel. Samtidigt handlar farsen om att vi på många sätt knarkar vad man skulle kunna kalla för nostalgi. I stället för att uppfinna egna TV-produktioner gör vi nya exempelvis baserat på Trolltider. Modet har börjat återspegla 1990-talet och det som absolut väger tyngst är att återvinna berättelser om sedan länge förhärdade brottslingar likt Clark Olofsson. I samma genre skulle den omdebatterade romanen och sedermera filmen Bränn alla mina brev hamna. Det är helt enkelt nostalgi för hela slanten för när man är rädd vågar man inte blicka framåt.

Därför är det inte att undra på att Jan Troell lät filmatisera utvandrarna 1971. Detta var också ett decennium av kriser och helst av allt ville man blicka tillbaka. Men på den tiden hade man i alla fall ett försök till att tro att världen blir bättre i morgon. Detta verkar man inte ha idag och därför är det fullt förståeligt att musikalen Hair fortfarande säljer slut vid varje ny uppsättning:

Let the sunshine in!

Treat Williams, (1951–2023), skådespelare.