Ibland finns det citat från romaner eller tv-serier som man instinktivt kommer ihåg. Som ”äntligen stod prästen i predikstolen” från Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga eller för den delen Emil i Lönnebergas ”förgrymmade unge”. Men också: ”Ännu är inte alla Jomsvikingar döda”. En beskrivning som kan innehålla allt från ett konstaterande till uttryck för kämpavilja. Det härrör så klart från Frans G. Bengtssons Röde Orm, som gavs ut i två delar 1941 och 1945.

Lundensaren Frans G. Bengtsson fick den sortens bildning som man både då och nu lite punschfryntligt kan skoja om. För att citera Sven Delblanc så spenderade han sin studietid med att ”läsa mycket och tentera sällan” och det myckna läsandet gav resultat. På Bengtssons meritlista ingår översättningar av klassiska verk som Rolandssången, en biografi över Karl XII och essäsamlingar med titlar som Sällskap för en eremit. Men det var när han satt och filosoferade över historiska kunganamn och fastnade för danske 900-talskungen Harald Blåtand som han fick idén om att berätta om vikingatiden. Han föreställde sig kungen med stora framtänder och molande tandvärk, men att bara skildra Blåtand själv skulle bli ”farsartat”. Det behövdes ett större europeiskt sammanhang.

Bengtsson har själv beskrivit hur han gick vidare. När Harald Blåtand levde fanns det på den europeiska arenan ”lyckligtvis tilltalande personligheter” och där ingick ”prisad vare Allah” kalifen Almansur i Andalusien för ”utan honom skulle Röde Orm aldrig ha blivit till”. Själva handlingen kretsar kring Orm Tostesson från Skåne, vars pappa var orolig att modern Åsa skulle fostra honom till ”kökshövding och kärringhjälte”. Lyckligtvis kidnappas Orm av vikingar, deltar i plundrandet av borgar i Galicien, blir galärslav tillsammans med sin vän Toke, tjänstgör hos kalifen, träffar kung Harald Blåtand, bildar familj, blir kristen och letar sedan efter bysantiskt guld i ryska floder och blir rik och lycklig.

Själva berättelsen har en nästan muntlig stil som påminner om de isländska sagorna och därför blir den än mer underhållande att läsa. Förutom Orm tecknas mustiga personporträtt av andra personer som hans vapendragare Toke, som blir farlig när han börjar gråta för då är han full. Juden Salaman som framställs alltigenom sympatiskt, Orms jordnära hustru Ylva som tillika är dotter till kung Harald och den småilskne munken Willibald. Men missta inte det korthuggna för bristen på djupsinnighet. Smaka på följande beskrivning av hur Orm och Toke reagerar när de återvänt från det moriska Spanien och blir serverade fläsk vid kung Haralds julagille i Jelling:

Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla. – Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Sällan har väl glädjen att komma hem skildrats så stillsamt och djupsinnigt!

År 1998 röstades Röde Orm fram av SVT:s Babel som århundradets tredje främsta svenska roman och 2011 aviserades en filmatisering. Tills vi får den har vi boken att njuta av, eller som en riktig Jomsviking skulle säga:

Ännu är inte Frans G. Bengtssons gärning död!

David Lindén