Det gick att garva halvt som halvt när det gällde berättelsen om att muslimska familjer kidnappades av socialen, men när det kommer till historien om att vi är ett ondskefullt land blir det ännu konstigare, skriver David Lindén.
I nuvarande situation är det lätt att förstå det faktum att Myndigheten för psykologiskt försvar varnar för att humor kan användas av främmande makt. Japp: Skratt och roliga bilder är kul och det kan misstolkas om man vill gyckla. Från Lord Haw-Haw till Disneys numera censurerade propagandafilmer från andra världskriget finns roliga nivåer av psykisk krigföring. Likaså även i vår tid.
Ta exempelvis det så kallade ”Kinder Gulag” som på 1980-talet lanserades i tysk press som ett tecken på att svenska dagis var ett första steg till att man kidnappade ungar för att indoktrinera dem. Som en som gick på ”dagis” vill jag bara påpeka att man inte blev socialist. Ryktet i muslimska kretsar om att människor får sina barn kidnappade av socialtjänsten, när det i själva verket är så att de barnen blivit omhändertagna enligt de regler och lagar som finns i Sverige, är helt enkelt en lögn.
Därifrån kan man ta det till #Swedengate som har kommit upp på sociala medier. Sammansatt bottnar det i att svenska barn fick vänta på rummet när de lekte med andra barn som åt mat. Stämmer det? Javisst. Jag kan själv vittna om att detta hände. Men det handlade varken om rasism eller någon annan form av illvilja. Snarare tvärtom om skandinavisk omtanke: Om du fick vänta på rummet bottnade det i att du antingen fick göra det för att ni skulle äta senare; eller att dina föräldrar visste att föräldrarna till den du lekte med hade lite för mycket månad kvar i slutet av plånboken. Omtanke kallas det nog.
Att håna Sverige när det kommer till detta blir bara larvigt. Det handlar om en gammal folkvana som fanns på 1980-talet och inte så mycket mer. Men att det numera blivit en myt på sociala medier som sammanfattar det kalla Skandinavien säger mycket. Sorgligt är ordet man letar efter.
