Många unga män som drömt om att skriva har präglats av den amerikanske författaren och journalisten Hunter S. Thompson (1937–2006) och så även jag. Gonzojournalistikens fader var karismatisk, levde livet i 120 kilometer i timmen och skrev som en gud. Men i ärlighetens namn var det inte genom hans artiklar och böcker som jag första gången fick upp ögonen för honom, utan genom en film. Fear and Loathing in Las Vegas med Johnny Depp och Benicio del Toro från 1998 är baserad på en roman med samma namn.

Den beskriver Thompsons alter ego och en reskamrat, Oscar Acosta, som åker till Las Vegas för att ägna sig åt journalistik, men det blir mest sex, drugs and rock´n´roll. Filmen är precis likadan och jag dyrkade den i tonåren. Jag kunde till och med citera ett stort antal repliker rakt av. Den gjorde så att säga ett outplånligt intryck på mitt unga jag och ett tag drömde jag om att bli en kombination av Thompson och Herman Lindqvist. En njutande världskorrespondent som med jämna mellanrum skrev böcker. Men i alla fall min hälsa kan skatta sig lycklig över att jag ändrade mig när det gällde valet av yrkesbana.

Häromdagen insåg jag dessutom att filmen hamnat på en streamingtjänst och tyckte att det vore roligt att se om den. Kanske ville jag återuppliva lite av tonårens fascination, eller helt enkelt känna mig lite nostalgisk. Dessutom har jag numera läst romanen och det är alltid roligt att jämföra de bägge verken. Men återseendet var milt uttryckt en besvikelse.

Där Thompsons roman fångar nihilismen och desperationen när det gäller psykedeliska droger landar filmen helt enkelt platt. Johnny Depp som berättare och huvudperson är i början rolig, sedan fjantig och till slut blir det bara långtråkigt. Mer än två timmar av knarkande, inre monolog och allmän misär gör det hela tröttsamt. Dessutom använder Depp den mimik och det kroppsspråk som han senare gjorde till sitt skådespelarsignum. I klartext ser man bara kapten Jack Sparrow från Pirates of the Carribbean-filmerna, vilket numera hela världen fått höra om till leda.

Vad som däremot var intressant var att den film jag en gång i tiden tyckte var fantastisk inte har klarat av tidens tand. Förvisso har även jag åldrats, men det finns filmer som fortfarande står sig, som Casablanca eller för den delen några av Ingmar Bergmans verk. Om det finns ett mirakelrecept på att skapa en tidlös film vet jag inte, men kanske gäller det att låna lite av romanformen för att rama in den i tidlöshet. Men det lyckades inte Terry Gilliam med, till skillnad från Thompson själv i romanen. Det är synd men det var i alla fall en påminnelse om att allt inte åldras med värdighet.