Under åren har det gjorts försök att uppdatera berättelsen om Uppsalafamiljen Ekdahl. Fanny och Alexander har blivit teater, det har diskuterats om det ska göras en serie och troligtvis även musikal. Men det går helt enkelt inte att trumfa Ingmar Bergmans (1918–2007) originalfilm från 1982. Frågan är varför? Svaret blir att det helt enkelt handlar om kvalitet.

Familjen Skarsgård i all ära, men just 1982 kan anses vara det år då vi hade en samling riktigt talangfulla skådespelare och alla ställde upp när Bergman ville göra film om vad som lite skämtsamt kan kallas hans barndom. Ordet skämtsamt är ett avsiktligt ordval då vi så här i autofiktionstider kanske ska ta vissa upplevelser med en nya salt. Men det blir ändå strålande filmkonst och det handlar om rolluppsättningen: Jarl Kulle (1927–1997) som Gustaf Adolf Ekdahl, Allan Edwall (1924–1997) som brodern Oscar eller för den delen Gunn Wållgren (1913–1983) som matriarken Helena. Dessutom har vi Erland Josephson (1923–2012) som den mystiske välgöraren Isak Jacobi och Jan Malmsjös tolkning av biskop Vergérus torde kvala in som en av filmhistoriens mest älskvärda skurkar.

Fanny och Alexander brukar kallas för Bergmans testamente till det svenska folket och den har med rätta blivit folkkär. Varje jul bänkar sig en massa människor för att titta på den, och det är därför den inte ska utsättas för den kulturella ovanan att ”uppdateras” eller ”moderniseras”. Kännetecknet för en klassiker är att den står sig och originalet är alltid att föredra jämfört med kopian. Men precis som med all annan konst är det ett grupparbete och den förtjänade sina sex Oscarsstatyetter 1984.

Det finns ett antal teman i filmen som gör att den prisats i hela världen. Familjeuppgörelser, kristendomen och judendomen samt det mystiska i tillvaron är bara att nämna några. Likaså skulle man kunna likna den vid ”en förlorad värld” i ordets rätta bemärkelse. Den skulle kunna användas som historiskt källmaterial för att illustrera en klassisk Oscariansk jul. Bergman var på många sätt mer ett barn av det högborgerliga 1800-talet även om han verkade ett sekel senare. En förmedlare av världar som inte kommer kunna få se igen om man ska vara krass. Det är därför vi ska vara synnerligen tacksamma att hans verk är med oss och detta för all evighet.

På ett personligt plan minns jag hur jag första gången såg Fanny och Alexander som 11-åring. Jag satt som klistrad framför Tv:n och efter det drömde jag om just Isak Jacobis mystik och har nog även haft mardrömmar om att jag jagats av en ondskefull biskop i form av Jan Malmsjö. Men det är historia nu. Nästa gång jag ska se filmen kommer jag dock återigen sitta som klistrad och fascineras över att vi en gång i tiden hade en genuin skådespelarelit som alla ställde upp när mästerregissören kallade.

Ingmar Bergmans Fanny och Alexander kan ses på Netflix.

Läs även: En elakt munter guide till att vara kreativ