En litteraturkanons främsta fördel är att vi får svart på vitt hur många sidor litteratur man ska ha läst när man gått i svensk skola. Men det handlar inte bara om detta utan om att få en djupare insikt i den svenska kulturen. Därför är förslaget om en kanon bra och därför inte. För att det går helt enkelt inte att hysa tilltro till att den beslutsfattande makten är bildad. En jämförelse är när vi fick nya sedlar och alla handlade om 1900-talsmänniskor eller ”kändisar”: Säga vad man vill om Evert Taube men han har betytt mindre för Sveriges utveckling än Christopher Polhem, som tidigare prydde 500-kronorsedeln.

Men varför är det bra med en kanon? Jo, för att en sådan kan hjälpa människor och studenter att förstå vad som är viktigt med svensk kultur. Men snabbt infinner sig två invändningar: Vad ska vara med i en litteraturlista och hur ska en sådan implementeras? Sådana frågor är lättare att ställa än att svara på, för i ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur detta ska genomföras. Men frågan måste ställas.

Därför är det intressant hur vi kommer att göra med en litterär kanon. Faran är att Selma Lagerlöf reduceras till Nils Holgersson och att det blir viktigare att läsa Ondskan istället för Giftas eller för den delen att man tvingas se på Ingemar Bergman-filmer utan att inse deras litterära vikt. Litteratur och kultur är också något som ständigt utvecklas även om det finns klassiker.

Det är upp till dem som skapade idén med en litteraturlista att se till att den efterlevs och det kanske inte går att göra. Men om man lyckas göra det skapar man ett odödligt dokument som gör att man sammansvetsar Sverige på det sätt som faktiskt behövs. Svensk kultur är vår egen och vi bör göra allt för att inse just detta. Vi är ett land som borde våga omfamna vår kultur och första steget i skolan är att våga gå på djupet i svensk litteratur.