Ett försenat Happy Saint Patricks day! Det var vad jag insåg igår när jag promenerade runt Faluns stadskärna och såg att den lokala puben Dubliners annonserade högtiden. Om det finns många irländare i Dalarna är en fråga att utreda, men fenomenet Saint Patricks eller ”Paddy Day” visar att kulturer förändras. Förvisso finns det alltid kulturyttringar som är bra att bevara och som man ska ta strid för, speciellt i dessa tider då vissa tycks vilja urarva oss själva, men om man ska drista sig till att använda en metafor är kulturen en flod stadd i förändring och inte en stenbumling. Som exempelvis gårdagens högtid.

Vad som började på Irland och sedan transporterades över av fattiga migranter till Boston har föga gemensamt med ursprungsfirandet. På Irland firades exempelvis gårdagen inte alls med samma frenesi som den görs hos tredje eller fjärde generationens irländare på den andra sidan Atlanten. Snarare är det en lugn och fin högtid med det primära målet att pubägarna ska få gå med lite mer vinst. Likaså är den irländska identiteten eller ”Irishness” inte alls lika viktig idag som den var på 1970-, 80- eller till och med 1990-talet. Helgonet Sankt Patrick som han heter på korrekt svenska är numera mest en symbol för att ha roligt. Studenter får dricka lite mer, Chicago får färga floden grön och Boston kort sagt vara Boston. En glädjens och festens dag.

På svensk botten finns samma förändringsfaktor och där är nog det klassiska julen: Vem ger numera bort vedträn i julklapp, eller minns julbocken som den riktiga jultomten? Om man dessutom ser till våra minoriteter går det också att urskilja samma mönster. På ett personligt plan kan jag vittna om judiska bekanta som både firar channuka och julafton. Som barn är det perfekt för man får presenter vid två tillfällen! Pragmatismen har också letat sig in i litteraturen. Akademiledamoten Per Wästberg har exempelvis skrivit att hans judiske morfar Erik Hirsch (1872–1948) älskade julskinka, och författaren Oscar Levertins (1862–1906) mormor firade channuka i ena rummet och resten av familjen jul i det andra. Men detta betyder inte att man aktivt ska dräpa traditioner utan snarare att man bör inse att de är stadda i ständig förändring.

Vem vet? Kanske vi i framtiden får se den muslimska eid sjungas in med en snapsvisa, oavsett alkoholhalt i glaset. Om detta får framtiden utvisa men en sak är säker. Ett persiskt nyår av tredje generationens svenskiranier är inte detsamma som det persiska nyåret var i Iran 1978. Detta trots att det endast är fyra årtionden sedan den iranska revolutionen. Ett ytterligare exempel är att invandrare från forna Jugoslavien har en annorlunda jul jämfört med sina släktingar i respektive hemländer. Så har vi amerikansk midsommar i Minnesota som har annorlunda traditioner jämfört om man exempelvis är i Dalarna eller för den delen i mitt landskap Sörmland.

Mer judiska jular och amerikansk irländskhet!