Tänk storyn om en sångfångel vars röst har präglat en hel värld. Tänk dig också att han dör alldeles för tidigt. Där har vi berättelsen om Jonathan ”Jussi” Björling (1911–1960) som dog söndersupen och alldeles för tidigt. Men ändå kan man betänka att han levde ett långt liv. Med sin röst fick han titaner som Pavarotti att knäfalla vid graven på Borlänge kyrkogård. Enkom för att betyga sin vördnad för denne man med den stora rösten.

Frågan är varför det inte har blivit en film. Till och med en spelfilm eller en blandning av en musikal och något där man talar. Kanske bottnar det i att man inte vågar det i detta land. Men om man skulle visa framfötterna skulle jag säga att låt en ung operasångare spela den unge Björling och låt en äldre gestalta den gamle. Ett typexempel vore Tommy Körberg. En stor och magnifik man vars röst kan låta över hela världen. Alternativt kan man låta tenoren själv tala:

Oh, store gud

Gud i detta läge var onekligen stor och trots demoner i form av prestationsångest och rusdrycker så blev han ännu större. Utan Björling hade vi inte haft det svenska musikundret. Det är därför som han valdes in i Swedish Music Hall of Fame. Det är därför som Stockholms stadsteater ska ha en eloge.

Tack, herr Björling.