Facebook noscript imageLindén: Kattsingen, vad dåligt beslut
Kultur
Lindén: Kattsingen, vad dåligt beslut
Brittiske premiärministern Winston Churchill klappar skeppskatten ”Blackie” 1941. Foto: WikiCommons/ Public Domain.
Brittiske premiärministern Winston Churchill klappar skeppskatten ”Blackie” 1941. Foto: WikiCommons/ Public Domain.

Det är fullt mänskligt att vilja ta hand om sina husdjur. Speciellt de som är lurviga, gulliga och med svans. Men det finns större problem i samhället än att katter inte är chip-märkta. Det gäller att prioritera.

Filosofen Martin Buber sa, fritt återgivet, att man inte har skådat in i evigheten om man inte har tittat en katt i ögonen. Det är en sanning som stämmer. Katter är fantastiska djur. De dyrkades som gudar i det gamla Egypten, något senare generationer katter aldrig har glömt. Till Bubers tänkvärda sentens kan läggas Winston Churchills bevingade ord om att ”hundar har herrar och katter personal”. För en vettig människa likt undertecknad går det helt enkelt inte att ogilla katter. Om någon hundälskare läser detta får ni helt enkelt leva med ”min sanning” för att lite postmodernistiskt skoja till det. Men det är därför riksdagens beslut att det ska bli lag att id-märka katter landar så pass fel.

Bland de vidrigaste orden i det svenska språket finns ordet ”sommarkatt”. I korthet handlar det om en familj, ofta från en stad, som på sommaren när de är på lantstället skaffar en katt för att sedan lämna den vind för våg när semestern är över. Det finns många variationer på motivet bakom sommarkatter och det kretsar ofta kring att katter egentligen är små pantrar som klarar sig väl i naturen: Egentligen är de ju inte flockdjur och trivs när de är ensamma! Alla motiveringar bakom viljan att överge en katt har den gemensamma nämnaren att de är ungefär lika sanningsenliga som Vladimir Putins senaste pressutspel.

På ren svenska ljug, buffel och båg.

I Sverige finns det alldeles för många katter. Det vet vem som helst som har besökt ett katthem. Men att som riksdagen nu vill: lagstifta om att alla fyra fyrbenta pälsklingar ska id-märkas är fel väg att gå. Lösningen för en katt att leva ett gott och bra liv är kastrering både för hanar och honor. Det var därför lovvärt att lagen om kastrering av hankatter genomdrevs. Men skälet till att många hussar och mattar inte registrerar eller kastrerar är ren lathet. Dessutom är lagen svår att upprätthålla.

Läs även: Feta katter och magra i politikens värld

Till skillnad från hundar är en vanlig bondkatt inte speciellt dyr och det var inte så länge sedan man kunde köpa en kattunge för tjugo kronor – fem kronor för varje tass – för att inpränta att det var en investering. Lathet kommer inte att kunna åtgärdas medelst lagstiftning, för hur ska respektive länsstyrelse upprätthålla bestämmelserna om riksdagen får sin vilja igenom? Ska redan överbelastade djurskyddsinspektörer belastas med att även ”kolla upp katten”. En varelse som de flesta vet inte är lika social som exempelvis hästar och hundar.

Slutligen handlar det om något så pass banalt som prioriteringar. Vi har redan stora brister när det gäller att ha koll på vilka människor som befinner sig i Sverige och detta i landet som på 1600-talet, i praktiken, uppfann folkbokföringen. Men i stället för att ta tag i ett reellt problem som är en fara för Sveriges säkerhet väljer riksdagen att fokusera på detaljkontroll av katter. Självfallet bottnar det i att vi gillar att ta den enkla vägen: Det är roligare och mysigare att katalogisera fyrbenta pälsdjur än att, exempelvis, se till att nästa Akilov inte befinner sig i Sverige. Men det är helt och hållet slöseri med resurser. Även om vi alltid ska ta hand om våra husdjur.

David Lindén

Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.

Kan nås på david@bulletin.nu