Alla som är någorlunda intresserade av historia känner till namnet Marcus Tullius Cicero, och. det har ju nyligen pågått en diskussion om varför män ofta tänker på romarriket. Om man ibland tänker på romarriket har man en relation till vältalaren Cicero, och ordet ciceron – ledsagare, härrör just från hans insatser. En sådan som verkligen agerar ciceron inom svensk litterärtur är Kerstin Ekman. Hon skulle kunna skriva storslagen litteratur av en shoppinglista, och även relativt tråkiga ämnen som staden Katrineholm eller en bit av en hage blir en fröjd att läsa när hon sätter tänderna i den. Men tillbaka till Cicero och antiken.

Den store vältalaren hade en dotter som han var mycket fäst vid. Hon hette Tullia och är nästan helt bortglömd. I alla fall om man jämför med hennes berömde far. Glömskan som drabbat Tullia är i och för sig inte ovanlig. Antiken lider inte brist på kvinnor men de ska ha utfört något klart utöver det vanliga för att de ska fastna i det historiska medvetandet. Det handlar också om att källmaterial likt kejsarkrönikor, verkligen inte kan kallas för opartiska när de berättar om kvinnor. Betänk skildringen av Augustus fru Livia, vilken populariserades av Robert Graves roman Jag, Claudius där hon framstår som urtypen av ondskan. Ständigt beredda att förgifta sina motståndare.

Kerstin Ekman fick aldrig höra talas om Tullia i vare sig skolan och på universitet. Men när hon väl fick upp ögonen för henne kunde hon inte släppa tanken. Nyfikenheten tog överhanden och hon har i Tulias värld försökt att lägga ett pussel. Eftersom vi vet så pass lite om Tullias liv blir det en skör tråd i en berättelse som i stället försöker rekonstruera hur det var att vara kvinna under antiken. Det är ingen regelrätt biografi utan skulle snarare kunna kallas för idéhistorisk skönlitteratur. Visserligen finns det en rad anglosaxiska föregångare, men Ekman visar som vanligt att när hon åstadkommer något blir det riktigt bra och stundtals lysande. Det är inte att undra på att Per Wästberg sagt att han inte likt Ekman kan åstadkomma det ena litterära storverket efter det andra. Om det inte hade varit för fegheten under Rushdieskandalen hade Ekman nog suttit kvar i Svenska Akademien. Där hade hon gjort storslagen nytta, men avhoppet öppnade upp för ett betydligt friare författarskap.

I denna bok blir hon verkligen en ciceron och läsaren riktigt njuter. Det är nog få författare som skulle kunna skriva skönlitterära läroböcker men Ekman kan det. Boken skulle kunna användas som kurslitteratur på universitet och efter att ha läst ut den blir jag platoniskt förälskad i både Tullia och Kerstin Ekman. Dessutom lär man sig något nytt om antiken. Men det gör man alltid när Ekman fattar pennan. Hon är en författare med stort F.

Kerstin Ekman, Tullias värld, (Bonniers, 2018)

Läs även: Harry Potter står sig fortfarande

David Lindén