Den 94:e Oscarsgalan i USA hade kunnat bli lika ointressant som alla andra. Men om det finns ”klubbar för inbördes beundran” i Sverige slår Hollywood dessa med hästlängder. Lite tillspetsat skulle det kunna kallas en gala för narcissistiska vänstermiljardärer som råkar göra film. Men missförstå rätt: Det är kul att titta på film men för den som inte har ett specialintresse är galan, på sin höjd, lika intressant, som en livesändning från Sveriges sportfiskares årsmöte. Om man själv inte är väldigt intresserad av att fiska. Men när det gäller underhållning är det en evig regel att våld säljer och så även i söndags natt.

Att skådespelaren Will Smith, vilken för övrigt vann en Oscar som ingen bryr sig om, slog till komikern Chris Rock, för att denne skämtat om Smiths fru, som lider av kroniskt håravfall, har blivit en så pass stor snackis att man nästan skulle kunna tro att det inte pågår ett krig i Ukraina. I korthet skämtade Chris Rock om att skådespelerskan Jada Pinkett Smith skulle kunna vara med i filmen G.I. Jane 2. För den som inte känner till referensen finns en film med Demi Moore som heter G.I. Jane där hon rakar håret för att gå med i USA:s armé.

Smockan var inte allvarlig men det är intressant ur ett PR- och historiskt perspektiv. Det är nämligen inte första eller sista gången som man i konst eller filmvärlden löser personlig polemik med handgemäng. När det gäller Sverige kan man dra sig till minnes att Ingmar Bergman var sur på DN:s teaterkritiker Bengt Jahnsson och slog honom på käften på Dramaten. Bergman fick böta men den finurlige regissören hade kommit fram till att Jahnsson sedermera inte kunde få recensera honom då han inte längre var ”opartisk”. Men det var en annan tid.

En annan liknande händelse var när världssopranen Birgit Nilsson sopade till den lika kände stjärndirigenten Herbert von Karajan så han föll rakt ned i orkesterdiket. För att inte tala om den ständiga rivaliteten mellan de amerikanska författarna Gore Vidal och Norman Mailer som resulterade i att Mailer knockade Vidal i en bar i New York. Blixtsnabbt svarade då den slagne: Än en gång svek dig orden Norman. Bland de svenskar som varit inbegripna i handgemäng i The Big Apple kan nämnas hårdrocksstjärnan Thomas Silver och Aftonbladets dåvarande USA-korrespondent Fredrik Virtanen. År 2004 hade svenska konsulatet bjudit in en rad svenska artister att uppträda på den anrika klubben CBGB och vid den efterföljande mottagningen var Virtanen där i egenskap av journalist. Thomas Silver och hans band Hardcore Superstar hade fått för sig att Virtanen var hårdrockshatare och det utdelades ett antal smällar.

Självklart skulle resten av denna text kunna fyllas med indignerade rader om hur fel det är att slåss eller hur rätt det är att försvara sin fru. Men det är irrelevant. Däremot kan man konstatera att om antingen Will Smith eller Chris Rock haft annan etnicitet än den afroamerikanska hade det varit annat ljud i skällan. Dubbelmoralen är stark i Hollywood. Alternativt att konst är konst och att något så töntigt som att slå varandra på käften eller bli jättearg för ett skämt är tämligen ovärdigt någon som spenderat decennier i offentligheten. Speciellt om någon via ett skämt i en offentlig miljö förolämpat ens partner som också spenderat decennier i offentligheten. Det kan helt enkelt tolkas som larvigt.

Läs även: Oscarschocken: Will Smiths käftsmäll på scen

Kulturarbetare kommer alltid att bli oresonligt arga på varandra men August Strindbergs metod är att föredra över Will Smiths.

Strindberg kunde säga så här:

Vi ses i nästa roman.

Ska du hämnas är text bättre än fysiskt våld.