Ingen är egentligen arg på Parisa Liljestrand, men alla älskar att vara det. Kulturministrar blir alltid kritiserade och är de höger är kulturvärlden ännu mera onådig.
Den kan ingenting och vet ingenting. Det är den vanliga melodin alla som sysslar med kultur brukar utbrista så fort det utses en ny kulturminister. Så nyligen med moderaten Parisa Liljestrand, som kallade Ruben Östlund ”författare” trots att han var filmregissör. Och visst är det lätt att bröla med: Jag tillhörde själv en av dem som har fnissat åt att Ebba ”kulturkanon” Busch inte kunde identifiera vare sig Selma Lagerlöfs eller August Strindbergs mest populära verk i direktsändning. Det är helt sonika något lätt att skratta åt.
Men ibland fastnar skrattat i halsen. För det verkar vara lättare att förfasa sig över en borgerlig, till skillnad från vänsterkulturminister. En socialdemokrat ska förväntas hålla en viss verkshöjd, även om man kommer från den S-märkta partibyrån Reso – läs den evigt kanoniserade Bengt Göransson – till skillnad från Lena Adelsohn Liljeroth som hade arbetat på Fryshuset. Det svenska 1990-talets stora smältdegel med ny kultur.
Därför blir det lätt lite fjantigt när man dömer ut den tidigare rektorn Parisa Liljestrand som okunnig. En rak ministerportfölj handlar om saker att läsa in, greppa, förstå och analysera. När man tidigt i gebitet står inför raka frågor är det lätt att slinta på tungan, kan jag föreställa mig. Likaså är det nog inte lätt att ha Sveriges samlade jättesmarta tonåringar emot sig – för det är vad vi kulturarbetare är – men lätt har det aldrig varit. Om jag får återvända till den nästintill helgonförklarade Bengt Göransson så är smolken i bägaren det faktum att han faktiskt var ogillad när han var minister. Ett sådant obekvämt faktum som ingen vill tänka på, i alla fall inte inom svensk folkbildning där han var en gudom fram till sin död.
Om denna kultursida finge vara så fräck och ge ett råd så går det till Parisa Liljestrand: Spänn fast säkerhetsbältet, ha blicken på visionerna och siktet starkt inställt på vad du vill uppnå. Eftersom ingen kommer att tycka om dig. Allra minst dem som arbetar med kultur för det är nitlotten som getts till den som arbetar med kulturpolitik i nationen Sverige.
Ingen gillar kulturpolitik och alla är ytterst medvetna om att kulturkritikers kritik av kulturpolitiken är att jämföra med Pettssons Kackel i grönsakslandet. Men det är på många sätt en helt annan historia om man ska skoja till det och vara litterär. Dock är det bara att inse att ingen är egentligen arg på nuvarande kulturminister, men alla älskar att vara det.
Linden: Farsen om 30-talet
