Sverige är en gammal nation. Mellan tummen och pekfingret skulle man kunna säga att vi existerat som land i alla fall sedan Olof Skötkonung på 1000-talet. Det är därför lite motsägelsefullt att använda sloganen ”Sverige 500” när man ska uppmärksamma Gustav Vasa. Vi är som sagt betydligt äldre än 500 år. Men detta fråntar inte den betydelse som Gustav Vasa hade, och han skulle till och med kunna få epitetet nationsbyggare. Även om det kan verka storvulet med en doft av 1800-talshistorieskrivning över sig.

Anledningen till att Gustav Vasa ändå kan kallas för just nationsbyggare är att han lämnade ett annat Sverige efter sig än det där han valdes till kung. Arvmonarki är, kanske, det främsta exemplet. Om detta kan man ha åsikter, men det en oomkullrunkelig sanning att efter honom har kronan gått i arv. Det enda undantaget är Karl XIV Johan som formellt adopterades av Carl XIII. Dessutom är det en intressant detalj att tack vare dynastin Bernadottes vana att gifta sig med tyska prinsessor så har även vårt nuvarande kungahus Vasablod i ådrorna.

Ett ytterligare tecken på hur vår förste Vasakung förändrade Sverige handlar om religionen. Före Gösta var katolska kyrkan ett stående inslag i Sverige men efter Gösta blev det Martin Luther. Idag kan det tyckas apart att kanonerna på Uppsala slott inte är riktade mot slätten utan mot domkyrkan och ärkebiskopsgården. Men det är också en symbol för att reformationen inte genomfördes smärtfritt. Vårt nuvarande majestät har dock inget att frukta från den snälle ärkebiskopen Martin Modéus. Statsöverhuvudet ska dock vara medlem av svenska kyrkan och erkänna sig till den Augsburgska bekännelsen.

Det tredje tecknet på förändringen av Sverige är inte lika konkret och kan framstå som kontroversiellt om man kommer från Småland eller Dalarna. Men Gustav Vasa lägger faktiskt grunden för det som senare kom att kallas för det svenska samförståndet. Här ska det dock missförstås rätt. Gustav Vasa vurmade varken för avtalsrörelser eller MBL-förhandlingar. Däremot insåg han efter Dackefejden att det var ytterst olönsamhet för staten (honom själv) att ständigt tvingas bekämpa diverse bondeuppror. Om bönderna kunde bli nöjdare satt han säkrare på tronen. Därför var han själv tvungen att kompromissa och inte alltid få sin vilja igenom, och det kan tyckas konstigt men om det var en sak som utmärkte Gustav Vasa var det hans hänsynslösa pragmatism. Om han gynnades var han beredd att förhandla med djävulen själv. Samtidigt var han en man som värnade sin heder och kunde låta sitt temperament ta överhanden. Talande för kompromissviljan var att han erbjöd Gustav Trolle att återinträda som ärkebiskop och talande för hans temperament var reaktionen när Trolle vägrade:

Detta djävulens ståthållare och troll!

Gustav Vasa var ingen trevlig person och den som hävdar motsatsen borde uppsöka en psykolog. Men han lade grunden för det Sverige som vi lever i än idag. Kanske är det också illustrativt att han vägrade syndernas förlåtelse på dödsbädden. Dessa skulle han ta med Vår Herre själv.

Så talar en hänsynslös pragmatiker. Både en landsfader och en tyrann. Vi är alla barn av hans tid vare sig vi vill det eller inte.