En gång var Nobelpristagaren och ledamoten av Svenska Akademien, Verner von Heidenstam (1859–1940), störst i den svenska litterära offentligheten. Det är fullt förståeligt. Heidenstam var diktare, författare och berättare och han skrev med rätta in sig i den svenska litterära folksjälen. Men det finns många anledningar till att han senare hamnade i glömska. Kanske berodde det på andra världskriget eller snarare på att andra likt Selma Lagerlöf ansågs mer populära och läsvärda. Det sista är synd för man blir som människa klokare av att plocka upp ett av Heidenstams verk och främst botanisera bland dessa som i dag anses obskyra eller rent av bortglömda.

Åren 1908–1910 skrev von Heidenstam Svenskarna och deras hövdingar, som var en historiebok för folkskolan. Bland många av hans mästerverk borde det anses vara ett av de främsta. Det var tänkt som en bred historiesatsning med syftet att inviga skolbarn i den svenska historien. Formatet är en serie noveller där stenåldershövdingen Ura Kaipa står ut då det skildrar inträdet i bronsåldern. Men även om ett julfirande på Finsta där man får bekanta sig med en ung heliga Birgitta.

På många sätt kom boken att bli stilbildande för hur man senare ska skildra den svenska historien och för berättandet över lag. Det är inte förvånande att Astrid Lindgren listar boken som en av sina viktigaste inspirationskällor. Tonen är rapp, fräck och stundvis humoristisk och den som är intresserad av att läsa mer rekommenderas kapitlet om hur Ansgar anlände till Birka eller för den delen dramatiken i scenen när en kurir berättar om Karl XII:s död för systern Ulrika Eleonora d.y. Kort och gott är det raffinerade stycken svensk historia.

Det är synd att Verner von Heidenstam idag på många sätt är glömd. Men han tål att återupptäckas. För utan honom hade vi inte haft Carl Grimberg, Herman Lindqvist, Peter Englund eller för den delen Astrid Lindgren. Att väva in det förflutna och den egna tiden i god skönlitteratur är en av stommarna i vad som skulle kunna kallas för det svenska sagoberättandet. Kloka gummor och gubbars småprat framför den öppna spisen fördes vidare in på boksidorna och blev en del av svensk folkbildning. Det är därför även vi på 2000-talet skulle ha stor behållning av att läsa Svenskarna och deras hövdingar. Måhända är det inte akademisk historia. Men det är berättandet och ett berättande som får dig att skratta, rynka på näsan och allmänt reflektera.

Kort sagt var Verner von Heidenstam en briljant historieberättare och det är därför som alla bör läsa den lärobok som han skrev för folkskolan. Man kommer att känna kylan på fjället hos Karl XII:s karoliner, glädjen att hålla i en bronsyxa och uppleva Birgitta Birgersdotters religiositet. Det är en bok som gör dig klok, lärd och rentav lite förälskad.

I alla fall i svensk historia.

David Lindén