Äktenskapet med Lill-babs, Teddybjörnen Fredriksson och Allsång på Skansen. Allt detta har nämnts och nämndes i TV 4:s hyllning av Lasse Berghagen. Rätt och riktigt. Från en karriär på nästan 50 år måste man välja ut godbitarna. Men den gänglige stockholmaren är betydligt mer än en folkkär kändis. Om detta vittnar hans många och vackra visor.

Det var helt rätt beslut när han 2014 tilldelades Sjösalapriset med följande motivering:

”Genom sina texter, musik och scenframträdande är Lasse vår tids Evert Taube”.

Precis som när det gäller både far och son Taube finns det hos Berghagen en klangbotten, eller snarare en länk till det förflutna. Men där Taube:arna främst var Bellman i vår tid plockar Berghagen upp traditioner från 1800-tals vissångare och skillingtryck. Det är betydligt mer popp och allmänunderhållning. Kanske var det också därför som han på 1970-talet kritiserades för att vara ”kommersiell”. Detta skällsord som alla då älskade att använda. Men det är det kommersiella och brett populära som har stått sig. Inte minst för att Berghagen tidigt etablerade ett samarbete med Benny Andersson. Samtidigt kunde han också vara vän med Cornelis Vreeswijk, som enligt sägnen inspirerade till Teddybjörnen Fredriksson. En barnvisa som på sitt sätt innehåller ett mörker i form av saknad. Vi har alla en ”Fredriksson” gömd någonstans i huvudet.

Berghagens karisma och skicklighet kom ut i full blom när han i nästan ett decennium ledde Allsång på Skansen. Programmet gick från en töntig pensionärssatsning till vad som numera är en svensk riksinstitution. Att leda Allsången har efter Berghagen blivit artist-Sveriges version av att adlas. Men Berghagen har även fått officiella medaljer och om jag får spekulera är han nog mest stolt över S:t Eriksmedaljen från Stockholms stad. Han var först och främst en Stockholmsambassadör. Betänk att ”Stockholm i mitt hjärta” kom till efter en trevlig middag hos dåvarande landshövdingen Ulf Adelsohn. När man talar om städers nationalsånger torde ”Stockholm i mitt hjärta” kunna konkurrera med Frank Sinatras ”New York, New York”.

Berghagens är en av svensk offentlighets konstanter. Han kan liknas vid en av de månghundraåriga ekarna som växer på hans älskade Djurgården. Ett träd som alltid har funnits där och som man märker när det är borta: Men det ska ju alltid stå där? Nej tyvärr har allt levande en livstid men Berghagen lever. Sångerna och texterna finns och det skulle inte förvåna mig om han inom sinom tid både blir föremål för biografier och avhandlingar. Hans insats är så pass stark att han med råge kvalade in sig i den svenska underhållningshistorien.

Tack hela Sveriges Lasse!

Hyllningsprogrammet över Lasse Berghagen kan ses på TV4play.