Uppväxtskildringar kan ibland upplevas som tråkiga. Rent ut sagt: jävligt tråkiga. Litteraturen är full av skildringar om hur man tvingades gå till skolan utan hela skor och hur allt var svårt. Från den första kärleken till de yrkesmässiga framgångarna. Det är en uttjatad genre, men samtidigt läsvärd när den görs rätt. Det är därför memoarer är en av våra äldsta litterära genrer. På svensk botten finns det också verk som bekräftar denna regel.

Tänk exempelvis på Harry Martinson (1904–1978) som är en av Sveriges främsta författare. Arbetarpojken som blev ledamot av Svenska Akademien och 1974 tilldelades Nobelpriset i litteratur tillsammans med sin kollega Eyvind Johnson (1900–1976). Numera är nog Martinson mest känd för verket Aniara, som han tilldelades Nobelpriset för, men det finns också en bok som är tämligen glömd, men som förtjänar att ständigt återvändas till.

Det finns skäl att kalla Nässlorna blomma från 1935 för Sveriges främsta uppväxtskildring och den bottnar i Martinsons barndom. Att säljas som sockenbarn, uppleva hat och övergrepp och att skiljas från dem som faktiskt tyckte om dig som person. Det är hjärtskärande att läsa och kan få en människa att reflektera över hur det faktiskt var. Allt var helt enkelt inte bättre förr. Fattigungen flyttades från gård till gård, men byggde upp sin förmåga att skildra omvärlden. Rent konkret är det stark läsning som kan göra den mest förhårdade läsare tårögd.

Harry Martinson förtjänade sitt Nobelpris och läts tyvärr drivas in i döden av ett illvilligt kulturetablissemang, där den främste härföraren var Olof Lagercrantz. Om det var så att han hade begått självmord medelst en sax kan de lärde tvista om, men det är beskrivet i Lars Gyllenstens memoarer. Men vi vet som sagt inte. Därför är det också viktigt att minnas hans författarskap. Han skrev mycket och väl med betoning på väl. Nässlorna blomma är en roman som borde sättas i händerna på varje läsande människa. Det är fantastisk litteratur.

Nässlorna blomma är en av Sveriges bästa romaner. När du läser den skrattar du, gråter och funderar. Det handlar om fantastiska scener som får en att inse hur man kan skriva och som det gäller att efterapa. Tänk bara på scenen när fröken Tyra dör och han bankar på bröstet och skriker: Fröken Tyra är död. Det är bland det starkaste som har skrivits på det svenska språket och det är därför Harry Martinson förtjänar sin plats i den svenska litteraturhistorien.

Låt nässlorna för alltid blomma!

David Lindén

Harry Martinson, Nässlorna blomma kan köpas här.