Det är på många sätt mörkt nu. Både när det gäller dagsljus och vårt samtalsklimat. Magdalena Andersson aspirerar på en Oscar och skjutningarna fortsätter. Till detta kan läggas att det är lätt att ryckas med när det gäller tonen i sociala medier. Om detta kan jag, tyvärr, själv vittna. Som när det gällde ”debatten” om kulturbudgeten i Norrköping. Jag hade fel och de hade rätt. Symfoniorkestern finns fortfarande och jag får stå kvar med blossande kinder av skam.

Förlåt mig Christopher Jarnvall (SD) och Sofia Jarl (M). Ni är inte alls de kulturdödare som jag trodde, men ni har gett mig en värdefull tankeställare. Oavsett hur mycket man predikar att inte simma med strömmen händer det tyvärr att man gör det. När man insett sitt misstag är det bara att be om ursäkt och lära sig. Men tillbaka till mörkret.

Den här tiden på året är ofta deprimerande. Vi har det grått och slaskigt och julen är en månad bort. Men efter mörker kommer ljus och anstränger man sig går det att hitta ljus också i det erbarmliga nu:et. Som Facebookgruppen Luffar Lasse vilken har 15 000 medlemmar. Den kretsar kring en ståtlig katt i Trollhättan som varje dag går på promenad till ett köpcentrum där han blir klappad av besökare. När han vill röra sig hemåt brukar han få lift, och det fina är att besökarna ställer upp. Hans adress finns på hans halsband och besökarna ställer upp. Detta visar på något fint som jag inte trodde man fortfarande hade i Sverige.

Luffar Lasses Facebookgrupp är en av dessa lägereldar som fortfarande finns. Det är något som gör mig innerligt glad.

Trevlig helg!