Alfahannar i svensk offentlighet kan helt enkelt inte ta in det faktum att de hade fel om Ukraina. Det är mänskligt att ha fel. Men det är större att erkänna att man hade det.
En bra regel om man arbetar med åsiktsjournalistik är att vara försiktig med att döma andra. För en sak är säker: Man kommer själv att metaforiskt snubbla på badrumsmattan om man ständigt avfyrar tvärsäkra slutsatser. Undertecknad var exempelvis fullkomligt övertygad om Fredrik Reinfeldts förträfflighet under den första mandatperioden 2006–2014 samt att Sverigedemokraterna skulle gå samma öde till mötes som Ny Demokrati på 1990-talet. Se hur fel det gick.
Således ska man inte döma andra och inte heller sig själv för hårt. Om någon påpekar ett konkret faktafel i en text är det lättast att erkänna att det blev fel. I 99 fall av 100 nöjer sig den som påpekade och är det en långsint jävel går det faktiskt att ignorera personen. Inte heller ska man döma sig själv alltför hårt vilket många unga skribenter brukar göra.
Den legendariske bokförläggaren Åke Runqvist (1919–1991) sa att det inte finns några felfria böcker. ”Runkan”, som var hans föga smickrande smeknamn, hade helt rätt och det finns inte heller några felfria texter. Man ska inte döma andra och man ska inte heller döma sig själv alltför hårt. Däremot är det helt rätt att döma dem som dömer.
Därför var det lätt roande att läsa den senaste kolumnen av DN:s kritiker Johan Croneman då den dröp av indignation. Croneman lyfter bra lön för att ha Sveriges elakaste penna, men när kritiken vänder sig mot honom beter han sig som en bedagad skönhetsdrottning som inte längre har några beundrare.
Tidigare hade han agerat utrikespolitisk expert och en vecka innan invasionen av Ukraina skrev han en kolumn där han skyllde Rysslands aggression på Natos utvidgning i början av 2000-talet. Det är ett klassiskt ”tredje ståndpunkten”-grepp som hans generation av vänstertyckare älskade att använda under kalla kriget. Kort sammanfattat så handlar det om att USA och Ryssland egentligen är lika dåliga och så kan man få in något som USA gjorde i Sydamerika på 1960-talet eller gärna kuppen i Chile 1973. Rödskäggsprosa och så gärna något om solidaritet med tredje världen eller ”klimatet”.
Bortsett från att Croneman på det sättet idiotförklarar en rad demokratiska länder som Estland, Lettland och Litauen och dessutom inte begriper att Nato är en försvarsallians, fick han gruvligt fel. Ryssland invaderade Ukraina och han fick rättmätig kritik för sin tvärsäkerhet, vilket han inte gillade. I sitt senaste alster gråter han ut:
Jag uttryckte mig oförsiktigt i en fråga där man inte har råd med någon oförsiktighet och slarvade oförlåtligt med en faktauppgift. Två månader senare kallas jag fortfarande för förrädare, diktaturälskare, Putins nyttiga idiot, och hotfulla anonyma brevskrivare menar att jag nog gör bäst i att se mig om över axeln när jag går hem om kvällen.
I Aftonbladet har Jan Guillou skrivit en lika indignerad text. Han var tvärsäker på att Putin aldrig skulle invadera Ukraina och detta trots att flera prominenta försvarsanalytiker hade varnat för att så var fallet. Med Guillou finns det aldrig några kompromisser och han satt kvällen före invasionen i TV och hävdade bestämt att en invasion aldrig skulle ske. Han hade fel. Men det bekommer honom inte, för egentligen är det alla andras fel och då speciellt Expressens ledarsida.
Låt monsieur Guillou själv tala:
Den 23 februari 2022 satt jag i ett tv-program och förklarade tvärsäkert att Putin omöjligt kunde vara så irrationell, så rent ut sagt dum, att han gav sig in i ett krig mot Ukraina som han var dömd att förlora politiskt, moraliskt och ekonomiskt. Jag var inte ensam om den intelligenta analysen.
En vän av ordning ställer sig dessa frågor: Var det en så pass intelligent analys, om han hade fel? Likaså, i fallet Croneman, om man slarvar med fakta och det blir fel, är det inte helt enkelt bäst att bara säga att det blev fel och sedan gå vidare? Det skulle inte passa självbilden hos två av Sveriges mest profilerade skribenter.
Läs även: Inte ska väl Putin behöva gå till NK, Ramberg?
Som sagt: Man ska inte döma andra, inte sig själv, men döma dem som dömer. Och en sak är säker: Johan Croneman och Jan Guillou gillar att döma. Så dessa tjuvnyp kan de gott ha.
