Florentinaren Niccolò Machiavelli (1469–1527) är ständigt aktuell. Hans främsta verk Fursten, om sina erfarenheter av makt och maktutövning i statsstaternas Italien, har genom århundradena påverkat makthavare som inte alltid haft goda avsikter. Det sägs att det var Stalins favoritbok och vi vet att i alla fall Mussolini var en stor beundrare av Machiavelli.

Men boken är mycket mer än så, för den innehåller tidlösa lärdomar som ofta blivit misstolkade. Ta ett sådant exempel som att en furste inte får ”missbruka mildheten”. Det handlar inte om att vara grym, utan om att inte skjuta svåra beslut framför sig, något som varje padelspelande chef som måste genomdriva nedskärningar bör ta till sig.

Ett annat känt citat lyder ”det är bättre att vara fruktad än älskad, om du inte kan vara båda” men det handlar inte om att människor ska hysa fruktan utan respekt. På ett personligt plan seglar nog ”den första metoden att gissa intelligensen hos en härskare, är att se på dem han har omkring sig” upp som favorit. Kvalitén på goda ledare märks på deras rådgivare eller hovet, som Machiavelli skulle säga. Det märks i dessa tider, inte minst när man åser de senaste händelserna i Sveriges riksdag.

Räven från Florens, som Princetonprofessorn och Machiavellivetaren Maurico Viroli kallar honom, fick aldrig se Fursten gå i tryck. Det är fullt förståeligt. Boken destillerar trettio års kunskap från familjen Medici och påvehovet och var därför farlig att läsa för kreti och pleti. Men efter att den väl publicerades kom den att tryckas i åtskilliga upplagor. Till Sverige kom den på 1730-talet genom Gustav III:s mamma Lovisa Ulrika. Hon hade växt upp vid det upplysta preussiska hovet där det var självklart att ta till sig Machiavellis tankar. Men tankegodset hade kommit hit redan i slutet av 1400-talet genom den kontroversielle kyrkomannen Hemming Gadh som i två årtionden tjänstgjorde som Sturepartiets sändebud i Rom.

Läs Machiavelli och njut. Han är inte bara realistisk utan också en lysande stilist, vilket klart framgår i Karin Hübinettes klassiska översättning från 1950-talet, eller Paul Enokssons, som är mer nutida. Båda två är nästan bättre än de klassiska engelska upplagorna på Penguin och Oxford Classiscs. Det är föga förvånande att Enoksson fick medalj av Machiavellis hemstad Florens för ett väl utfört arbete.

Kort och gott gör Fursten en lärd och man får en skrattfest på köpet. Det är inte bara en maktmanual utan ett brev från renässansens blodbestänka, hedonistiska och lärda Italien, samtidigt som det är en klar uppmaning till alla oss medborgare att vara uppmärksamma på makten. För att slutligen parafrasera mästaren så gäller det att både ha ”lejonets mod och rävens finurlighet”.

David Lindén