Gårdagens beslut att Finland ska ansöka om Nato-medlemskap var så klart historiskt och det har redan producerats både goda och bristfälliga analyser. Dessutom var det uppenbart för alla, utom kanske för Pierre Schori, att Sverige kommer göra samma sak. Beskedet kommer att komma på måndag. Nu kommer vi öppet deklarera att vi är en del av väst och det är slut på förljugna ord om ”alliansfrihet” vilket snarare borde kallas ”allianslöshet”. Men ska man vara självgod och gotta sig i det faktum att den moraliska stormakten insett att det inte går att krama sönder tyranner?

Läs även: En svensk Natoansökan är snart i hamn

Självklart inte. Självgodhet och ”vad var det vi sa”-attityd skapar sällan förändring. Om exempelvis den gamle Timbro-veteranen Sture Eskilsson gått omkring och skrutit över att han avskaffade löntagarfonderna hade de kanske återinförts igen. Likaså ska inte svenska frihetsvänner gyckla Socialdemokraterna över att de ändrade åsikt, även om det var under galgen. Ett så pass viktigt beslut som ett svenskt Natointräde ska tas med största möjliga enighet, även om Peter Hultqvist med sitt uppenbara hyckleri inte är skickad att leda den processen. Vad man däremot kan göra är att unna sig att reflektera.

Det är passande att skänka Herbert Tingsten (1896–1973) en tanke. DN:s stridbare chefredaktör var först och främst demokrat och ville att vi skulle gå med i Nato. Han hånades av Socialdemokraterna och framställdes som en krigshetsare. Trots att det var Sovjetunionen och inte USA som 1956 gick in i Ungern. Men skrattar bäst som skrattar sist. Fyrtionio år efter sin död fick Herbert Tingsten rätt.

En annan är Mats Johansson som 2000–2003 var politisk redaktör för Svenska Dagbladet. Efter pensioneringen satt han i riksdagen för Moderaterna och grundade tankesmedjan Fri Värld som idag är en av våra främsta säkerhetspolitiska aktörer. Johansson var bland de första att varna för rysk aggression och medelst stilistik, analysförmåga och en stor portion humor få in den i svensk debatt. Han brukade säga att vi måste ”hålla krutet torrt och hjärtat varmt” vilket vi andra nu får göra när Natoansökan kommer att lämnas in. Vi har stora skor att fylla då Mats Johansson inte längre är med oss.

En ytterligare person att uppmärksamma är Andres Küng (1945–2002) som 1982–1985 satt i riksdagen för dåvarande Folkpartiet. Han engagerade sig med kraft för Estlands, Lettlands och Litauens öde och var medgrundare till Måndagsrörelsen som 1990–1991 höll möten på Norrmalmstorg i Stockholm för ländernas frigörelse från Sovjetunionen. Passande nog hette hans memoarer Ett liv för Baltikum och han brukade själv berätta att han på skolbesök både i Sverige och Estland frågade eleverna om de kunde definiera begreppet frihet. I Sverige kunde de inte det, men det gick i Estland. Numera finns en annan Måndagsrörelse, som håller möten på samma plats för att visa stöd för Ukraina och kanske har svenska skolelever fått ökad förståelse friheten.

Läs även: Finland säger ja till Nato

Det finns många som konsekvent varit på rätt sida av historien. Men om alla skulle listas hade inte hela Bulletin räckt till. Det är inte heller någon underdrift att känna historiens vingslag när vi tillsammans med Finland kommer att gå med i västvärldens försvarsallians. Tusen år av gemensam historia spelar roll eller för att citera finlandssvenske Zacharias Topelius (1818–1898) text till Finska Rytteriets marsch i trettioåriga kriget:

Och rida vi fram över åker och däld,
så springa ur hovarna gnistor av eld,
så haglar vårt hugg som av hammareslag,
så ljusnar för världen en framtidens dag.

Förhoppnings kommer inte huggen hagla ”som av hammareslag”, men framtiden ser onekligen ljusare ut nu när vi tillsammans med Finland rider in i Nato.